Om sommargyllen har jag skrivit förut, så jag tar inte om allt igen, men jag ville ändå påminna om att denna vår svenska broccoli just nu står och frestar i vägkanter, nyplanterade gräsmattor eller varhelst det rivits lite i marken. Sommargyllen är en kålsläkting och som det anstår en vilde har den en beska som de förklemade, odlade kålsorterna inte längre har. Ikväll använde jag mitt salt på ramslök och löktrav. Kallpressad rapsolja (raps är också en släkting) mildrade beskan och fyllde ut aromerna, och som ni kan se blir resultatet riktigt bildskönt, trots den trista kökslampan, den bristfälliga mobilkameran och den lite för ivriga fotografen. Smakade bra gjorde det också. Och även om det är avlägset märks släktskapet med broccolin tydligt.

Någon minuts ångning rekommenderas för att få de gröna klasarna av knoppande blommor att slappna av och bli trevligare i munnen. Det tar även udden av beskan. Om man vill kan man bara äta bladen. I det fallet är ångning anbefallet, då de till och med kan överträffa blomklasarna i beskhet.

Jag hoppas att Lisa, Malin och deras kommande bok Matmolekyler kommer att gå igenom detta med hur grundsmaker påverkar varandra och varför. I den här lilla rätten är det nästan som att saltet och beskan är motpoler. Saltet binder upp beskan, beskan tar ner sältan. Eller är det bara jag?