Om sommargyllen har jag skrivit förut, så jag tar inte om allt igen, men jag ville ändå påminna om att denna vår svenska broccoli just nu står och frestar i vägkanter, nyplanterade gräsmattor eller varhelst det rivits lite i marken. Sommargyllen är en kålsläkting och som det anstår en vilde har den en beska som de förklemade, odlade kålsorterna inte längre har. Ikväll använde jag mitt salt på ramslök och löktrav. Kallpressad rapsolja (raps är också en släkting) mildrade beskan och fyllde ut aromerna, och som ni kan se blir resultatet riktigt bildskönt, trots den trista kökslampan, den bristfälliga mobilkameran och den lite för ivriga fotografen. Smakade bra gjorde det också. Och även om det är avlägset märks släktskapet med broccolin tydligt.
Någon minuts ångning rekommenderas för att få de gröna klasarna av knoppande blommor att slappna av och bli trevligare i munnen. Det tar även udden av beskan. Om man vill kan man bara äta bladen. I det fallet är ångning anbefallet, då de till och med kan överträffa blomklasarna i beskhet.
Jag hoppas att Lisa, Malin och deras kommande bok Matmolekyler kommer att gå igenom detta med hur grundsmaker påverkar varandra och varför. I den här lilla rätten är det nästan som att saltet och beskan är motpoler. Saltet binder upp beskan, beskan tar ner sältan. Eller är det bara jag?
Kommentarer
Nejdå, du är inte ensam i detta.
Peter, tänk att du tar upp detta. (nja - inte specifikt vårgyllen...) man för snart fyrtio år sedan, läste jag sönder Mats Bergmarks "vallört och vitlök".
Andlöst, väntar jag på nästa inlägg.
@Inger Preis som du(?) och jag ser fram emot Peters kommande bok om naturens ätbara växter och svampar i Linköping(?)/Östergötland/Mellansverige.
Natuligtvis tillsammans med hans poetiskt skrivna reflektioner/beskrivningar.
Tack för tipset, Inger! Den var ny för mig. Min skolning började med "Kan man äta sånt" i en tidig upplaga.
Örjan, först får du lova att provsmaka sommargyllen, sedan får vi se hur en bok kan bli skriven av nån som rekommenderar beska örter som den... :)
Beskt? Nä, då vill jag inte ha. Den enda beskan jag lärt mig tycka om är den från Stopp och Väx. Mvh nagelbitarn.
Den smakar ju inte bara beskt, klart du skall prova. Och kanske vikingarna åt sommargyllen? Ett annat namn är "vinterkrasse", förr skrapade man fram de c-vitaminrika gröna bladen under snön och åt dem när inget annat fanns. Kanske använde vikingarna sina hornhjälmar till just det här, skrapandet. För hornhjälmar hade de, kom inte dragande med nåt upplyst, kritiskt, skeptiskt nu.
OK, skall leta.
Nu har du gett mig tre växter att söka lära känna
-löktrav
-sommargyllen
-älggräs
Bra att virtuella floran finns på nätet till min hjälp. Av tryckta floror- någon du rekommenderar.
Dina texter, smakar jag gärna på och äter med glädje.
Beträffande tungans smaklökar är jag inte supersmakare, så viss beskhet är inga problem för mig.
Och Matmolekyler om beska och salt. Visst skriver de om detta. Ett exempel http://matmolekyler.taffel.se/2010/07/07/beska-bittra-balansovningar/
Jag gillar också den virtuella floran. Jag har ingen speciell fast flora som jag går till, utan gillar föga förvånande floror och svampböcker som inte är rent botaniska utan innehåller en del trivia också.
Därför föredrar jag t.ex. Klas Jaederfelds svampbok framför Ryman-Holmåsen. Jag är en sucker för berättelser, helt enkelt.
Hoppas att jag kan tipsa om ännu fler växter att plocka. Penningörten t.ex. var en av mina favoriter från förra året.
Tamejtusan, det står ju om både salt och olja i länken som tips för att dämpa beska. Däremot tyckte jag nog att sältan också dämpades. Den mängden salt jag hade på borde ha märkts mer, tycket jag nog.
Örjan, den klart bästa floran är Mossbergs "Den nya nordiska floran". Fast den är stor och alltfäör tung att ha med sig ute. Däremot är det enastående teckningar som man känner igen i princip alla växter på.
Sidor