Vi gick oss till skogs för att leta upp stormen det talats så mycket om, jag och lillflickan. Jo, grantopparna vajade någorlunda taktfast, men på botten av skogshavet där vi gick var det lugnt. Där bland mossan och kottarna, där blåbärsriset dämpar stegen och fåglarna sitter tysta i träden. Det skymde på. Molnen flöt trasiga omkring för vindarna och tog mycket av det ljus som borde ha varit vårt. Dessutom hade vi kommit ut sent. Middagen var avklarad och helgslummern väntade, men den här promenaden tiggde om att bli av. Inte bara för stormens skull, utan jag ville också se om rimskivlingarna kommit upp. De allra första hade jag hittat redan veckan innan.

I de gamla ek- och hasselhagarna som hållits öppna sedan åtminstone järnåldern har en nattlig, ockult procession lämnat spår efter sig. Där går stråk av rött stearin i gräset, som droppat ner från ljusen och stelnat i slingrande former: scharlakansvaxskivlingen har kommit tillbaka efter många år av torka och usla svamphöstar. Jag brukar inte leta aktivt efter den, men det är så inrättat, så måste det vara, att den ofta växer på samma marker där de svarta trumpetsvamparna trivs. Där jag också trivs. För där scharlakansvaxingen lyser illrött i gräset hittar jag också trumpeter, och inte sällan alldeles intill.

För att komma hem skulle jag ha tagit åt höger, men av någon anledning blev det inte så. Istället körde vi vidare rakt fram, och jag svor säkert till lite. Hemrusningen efter jobbtid i Linköping är inte att leka med, alla går efter samma klocka och det kan tjocka till ordentligt på vägarna, och eftersom jag missade min avstickare var jag nu på väg huvudstupa rakt in i en seg massa av bilar i båda riktningarna. Inget drömläge för att kunna slå runt lite snabbt. Barnen där bak tittade lite omkring sig och undrade väl varför vi inte åkte raka vägen hem - kanske vi skulle åka och köpa glass?