Som svampår betraktat var 2017 ett enastående år. En tveksam start i mina trakter, men sedan drog det igång. Det blev svårt att närma sig en skog utan att få med sig något hem. I eklandskapet, bland hasselbuskar och kostigar, järnåldersrösen och sydvästsluttningar hittade jag svart trumpetsvamp i mängd för första gången på flera år, på många helt nya ställen. Karljohansvamp hittade jag så att jag ville börja mata kattan med dem, och det var också ett bra år för scharlakansvaxing, fjällig taggsvamp och skäggriska. Barnen åt pasta med blomkålssvamp som om det aldrig bjudits något annat, och lärde sig till slut att ha överseende med mig när jag ville ta dem med på en "snabb promenad" efter skolhämtningen.
Men det kanske märkligaste var att det aldrig riktigt ville ta slut, svampåret. Några köldknäppar, några snötäcken, men så fort det tinade upp igen så fanns där svamp att hämta. Trattkantarell förstås, men också kantareller, de tåligare av vaxskivlingarna, och så vinterskivlingen, som tog chansen att blomma ut lite varstans där det fanns stubbar och stammar i dess smak. Och svarta trumpeter. Trumpeter! Som om hotet om vintern inte ens existerade.
Att plocka svamp på senhösten eller vintern har sin alldeles speciella charm. Det är inte det levande väsen jag kliver omkring i på sommaren, med fåglar, blomster och annat som distraherar. Det är tomt, tyst, rått. "En nyss utrymd pelarsal", som jag själv skrev för hemskt många år sedan. Här rasade en gång festen, här var frasande kläningar och gnistrande smycken, nu är allt öde och stilla och någon har brett ut fuktig mossa över det polerade stengolvet och pyntat med blåbärs- och lingonris. De brända liken av svartkremlorna ligger på sina ställen tätt; lämningarna av höstens massaker. I den kyliga luften lämnar knappt andetagen kroppen, de hänger kvar nära som en varm atmosfär, som ett skydd.
Det var på juldagen jag tog min sista svamprunda för året. En lång promenad, genom skog och ut bland ekar. Inte med korg i hand - det vore att förhäva sig. Under senhöst och vinter duger plastpåsen bra. Som om jag vill visa att jag inte förväntar mig att hitta något, att varje svamp är en glad överraskning. En slags konstigt vriden, men ändå, respekt. En lång promenad blev det, och jag vände vid den stora eken, dit vi ställde en utflykt strax efter att skolan slutade i juni, jag och barnen och barnens kompisar. Då gick vi dit genom får- och kohagarna, och det var inte svamp det handlade om då utan blommor och ätliga blad, ljuset och värmen. Vid stora eken fikade vi, hembakta bullar och smörgås. Det skulle nog krävas ett helt knattefotbollslag för att nå runt den ekens hela stam, men jag vill minnas att vi gjorde ett gott försök.
Det var ungefär vid den tiden som mitt svampår började, med vårmusseroner och de första drömmarna om kantareller innan midsommar. På juldagen var sommarens besök bara ett eko, en ryckig smalfilm bland andra sommarminnen: enkelbeckasinen i telefonstolpen, kossan som ville äta upp våra jordgubbar. Kvällen då vi jagade nattviolen och hittade den, medan doften låg tung som mammaparfym i backen. Nu var ekens krona kal, och spretade mot den mörknande himlen. Jag stannade just inte längre där än den tid det tar för en pendel att vända. Påsen var drägligt fylld.
Senhöstens och vinterns svamp tar smak av årstiden. Den har en råare, mer humuslik smak, en kraftig smak. Inte speciellt sofistikerad, men väldigt njutbar. Det är ändå färsk svamp, sent på året, senare än den alls borde finnas där. Snart är den borta, men den kommer igen. Blir 2018 ett bra svampår? Blir det ett bra år för minnen?
