Taffel

I de gamla ek- och hasselhagarna som hållits öppna sedan åtminstone järnåldern har en nattlig, ockult procession lämnat spår efter sig. Där går stråk av rött stearin i gräset, som droppat ner från ljusen och stelnat i slingrande former: scharlakansvaxskivlingen har kommit tillbaka efter många år av torka och usla svamphöstar. Jag brukar inte leta aktivt efter den, men det är så inrättat, så måste det vara, att den ofta växer på samma marker där de svarta trumpetsvamparna trivs. Där jag också trivs. För där scharlakansvaxingen lyser illrött i gräset hittar jag också trumpeter, och inte sällan alldeles intill.

Solen är en stjärna, vet min 6-åring att berätta. Och solstjärnans ljus har färdats i 8 minuter från att det skapades i en obarmhärtigt het fusionsbrygd när det passerar vädringsspringan i fönstret till sovrummet och träffar hennes mörka, halvslutna ögon innan det träffar mina. Det blänker verkligen som stjärnljus, tänker jag, men som från enorma supernovor, många ljusår bort. Det här är ett sådant där ögonblick som koncentrerar allt det stora i livet, universum och allt: kärleken till mitt barn, underverket som ligger bredvid mig med stjärnglans i ögonen och mumlar om bilder hon ser mot ögonlockens baksida, dofterna och ljuden av sommaren som smyger in i samma fönsterspringa som ljuset.

Jag tvättade fönster idag, och insåg varför jag tycker så mycket om det. Eller, jag tycker egentligen inte så mycket om det, men väl resultatet av det. Det har egentligen inte med ljuset att göra. Solljuset kan vara en riktig plåga, speciellt om våren. Det stänger jag hellre ute.  Men om kvällen, när skymningen och halvdunklet kommer, vill jag släppa in skuggan. Den blå, kristallklara skuggan. Tomrummet där ljuset nyss fanns. Som blir som vackrast med nytvättade fönster.

Minns ni Bisse? Han hette egentligen Bertil Wahlin. En mild man med vitt pipskägg och yvigt hår, som spelade in inte mindre än 12 324 avsnitt av Mitt i Naturen, när han inte skrev böcker eller svarade på naturfrågor i samtliga förekommande tidskrifter. Han var den ultimata bisittaren i TV (i alla fall för sin tid); djupt kunnig om allt som förekom och inträffade i naturen, nyfiken, ödmjuk och försiktig nog att inte pracka på andra sitt vetande. Därför lyssnade man. Därför lyssnade jag. Kanske var han en av mina första idoler.