Efter den ganska så blomstrande halstringen och spettstekningen i högreståndsmiljön under 1700-talet så minskade intresset för metoden snabbt under 1800-talet. Skälet var ett nytt serveringsideal i kombination med önskan om en enklare och mindre tidsödande tillagningsteknik – matlagning på den nya vedspisen. Den är en av de tekniska innovationer som mest revolutionerat matkulturen i Sverige under det förra årtusendet. Med elden innesluten i en järnlåda fick man istället en ständigt varm ugn och de plana spisplattorna satte fokus på stekpannan och dess möjligheter.

Att matkulturen skapas av våra värderingar om mat och dryck är självklart. Men precis som varje råvara står för ett ideal så gör också matlagningstekniken det. Av alla tillagningstekniker som vi använder oss av för att laga mat är kanske grillandet i vår tid över öppen eld eller glöd det mest besynnerliga och onödiga. Vi brukar gilla att vara moderna och sedan 1930-talet behöver vi inte gå omvägen via levande eld för att få matlagningsvärme. Istället ordnar en knapptryckning på den elektriska spisen det på ett par minuter.

Kalops är ju också ett jäkla namn på en nationalrätt. Men liksom maträtter kan lånas och tweakas mellan olika kulturer kan också namnet göra det, och gemensamt för båda är att man rätt snart glömmer att det hela var ett lån. Den ursvenska kalopsen, åtminstone namnet, verkar ha sin rot i västerled, från engelskans collops, med den prosaiska betydelsen "köttskivor". Nej, jag är inte expert på maträtters etymologi, eller ens kalops, men en snabb googling klarade jag av och projekt Runeberg hade som så många gånger tidigare ett svar.