När jag nu är på återbesök i Berlin för första gången på flera år är Dönern det jag längtat efter mest. Jag ska testa mig igenom de olika stadsdelarnas top-of-the-line-döners och helt enkelt föra lite Döner-dagbok.

Berlin är nämligen Dönerns hemstad. I snart sagt varje gathörn i Tysklands färgglada huvudstad går det att få någon variant av Roterande Grillat Kött På Pinne I Bröd. I sverige kallar vi den skamsna formgutna massan som skärs ned med eldriven såg, serverat i torftigt pitabröd med filmjölk och utspädd chilisås för kebab.

I Berlin har alla de ungefär 300 000 inflyttade turkarna sedan länge tagit vara på berlinarnas ständiga (och företrädelsevis nattliga) hunger efter salt och fett. Den turkiska snabbmaten Döner Kebab har tack vare anpassning till tysk matkultur och praktiska omständigheter morfats in till den klassiska berlinerdönern. En riktig döner är vanligtvis 1/4 av ett sånt där stort runt turkiskt bröd fyllt med grönsaker och massor av kött (av odefinierat ursprung, det är bara kött eller kyckling att välja på). Köttet är riktigt kött, som ser ut som kött, och ligger i någon slags ganska tunna bitar som har trätts upp på det stora spettet. Det är saftigt, fettrikt och smakrikt och grillas knaprigt innan det skärs ned med en riktig kniv. En stor kniv. Jättestor. Ingen surrande såg här inte. Att skära kebab är en konst. Det är oftast en kille som har hand om skärandet, och det är en heltidssysselsättning. När han inte skär slipar han kniven. Eller sitter ned. Trots att det är kö.

Köttet kompletteras sedan med “Alles?” det vill säga snabbsyrad kål, gärna både vit och röd, tomat, gurka skuren på längden och hyvlad lövtunn rödlök. Har du tur får du lite persilja, citron och salt på också. Såserna brukar vara dönergubbarnas egna hemligheter och heter saker som “Kreuter” (örter), “knoblauch” (vitlök) eller “Scharf” (stark). Och när de säger Sharf, så är den verkligen sharf.

Ingen vattning isbergssallad, inga saltlakefyllda fefferonis. Bara ett halvkilo flott, kolhydrater och massor med smak.

Döners kan komma på många olika sätt, former och smakvarianter. Ibland får du dem i tunna pitabröd (som hos libaneserna) och i bland i de i runda fluffiga frall-liknande bröd. Understundom ligger det paprikabitar inkilade mellan köttbitarna på det där roterande spettet, och det händer att du får curry-fräst potatis till.

Dagens döner är ingen riktig döner. Det är en shawarma från libaneserna på Babel på Kastanien Allé i Prenzlauer Berg.

När jag bodde här för snart fem år sedan kostade en shawarma i bröd 2.5 euro. Det gör den fortfarande. Men jag väljer att lyxa till det med lite friterad halloumi och betalar 50 cent mer. Då får jag också ta en kopp te ur den stora behållaren vid kassan. Vill man ha en kopp till kostar det 30 cent. För fem år sedan fick jag mynta i rullen, nu har den ersatts av persilja, men det är nästan lika gott. Babel har kvar både den libanesiska flaggan på dörren och sin fantastiska söt-sur-starka mangosås. Det (tyvärr kalla) tunna pitabrödet penslas med vitlökspuré innan det knapriga kycklingköttet läggs dit och kröns av en stark chilisås, lite lök, mjuka men friterade potatisklyftor, sallad och rosa rättiksbitar. Det smakar naturligtvis himmelskt och jag blir mättare än jag mindes det. Det kanske är haloumin som gör tricket. Eller nostalgin.

I morgon ska jag äta en riktig turk-döner, och jag kan redan känna smaken av den