Eftersom frysboxen tagits över av snuttar av allt möjligt (okej, skrovet från skreien är så långt ifrån en snutt man kan komma, men mer om den i morgondagens blogginlägg) har jag börjat inventera och avverka beståndsdelarna. Jag tror ni kan se det framför mig. En djup frysbox, och så jag. Ihopfälld i midjehöjd över kanten, krafsandes som  en tvättbjörn som letar godsaker längst ned i soptunnan. Och då och då ett triumferande tjut när jag hittar någon glömd men kär vän. Men att jag hade ett par vackra, kolsvarta morcilla hade jag helt förträngt. Först trodde jag att det var en rest från höstens fabada asturiana, men när jag rådbråkade mitt minne insåg jag att jag köpt dem i Saluhallen i Göteborg våren 2011. Ha! Det var inget fel på dem, de var inte ens torra.