Det finns få saker som fyller mig med en sådan basal skräck som den annalkande vintern. Redan i augusti när nätterna börjar mörkna infinner sig de första skakningarna på nedre däck. I september smyger sig vemodet sakta på, i oktober börjar kylan sippra in i själen. November är kort dags färd mot natt.

Hela hösten är en fruktlös kamp mot tidens gång. Svamp ska plockas, örter ska skördas, frukt ska räddas från förruttnelsen. I skogen lyser lingonen uppfodrande mellan glittrande spindelnät och fuktig björnmossa. Med dova anklagande dunsarlandar äpplena på den lövkladdiga gräsmattan. Frenesin med vilket jag tar mig an försöket att frysa tiden innan det första snöfallet i burkar och konserver är terapi i handfast form. Djupt inom mig bor en liten röst som viskar att vintern kan bli längre än någon kan ana. Att det är bäst att spara i ladorna. Och när februari kommer klafsande i sina våtkalla ullstrumpor är ett välfyllt skafferi och D-vitaminernas små vita rundlar det enda som står mellan mig och uppgivenhetens gråa tomma vansinne.

På bilden ser ni lite av höstens skörd. 5 liter torkade äpplen (en blandning av Åkerö och Signe Tillisch), nyponvinäger (urkärnade nypon, vitvinsvinäger, några droppar honung) och torkade nypon. I skafferiet ligger påse efter påse med torkade trattkantareller, sandsopp, stolt fjällskivling, rödgul och svart trumpetsvamp. I frysen finns 3 kilo osötat äppelmos, oändliga mängder förvällda kantareller, trattisar, taggsvamp, aspsopp, blodriska och påse efter påse med lingon. Ett par liter rönnbär lyser uppfodrande ilsket rött och tigger om att förvandlas till gelé nu när de blivit söta av kylan.

I källaren hänger kallrökt insaltat älginnanlår och torkar och snart ska de få sällskap av hemrökt korv som ska torkas till kielbasa secha. I frysboxen ligger 7 kilo älgfärs, buljongben, stekar, hemgjorda färska korvar, en bit skinka som ska rimmas lagom till jul och lammlever från grannen som ska förvandlas till paté så snart jag ersatt min numera insomnade köttkvarn. Sidfläsk saltas i kylen, det ska bli både pancetta och bacon vad det lider. Ovanför kylen puttrar både råg- och vetesurdegsgrunder och i hallen står 7 liter svagdrickeglögg och jäser juldoft omkring sig. Snart ska några av äppelringarna får ge sina smaker till en billig eau de vie och sötas med lite råsocker. I kylen mjölksyras vitkål, morötter och blomkål, och snart ska jag sätta vinterns kimchi.

"Du är som en tidsmaskin" skriver en vän på facebookchatten, hälften häpet, hälften roat. Och visst finns det något fånigt anakronistiskt för att inte säga idiotiskt i att sitta kutryggad två timmar för att kärna ur klipulvret ur några deciliter nypon eller skiva äpple på äpple på äpple tills fingrarna skrumpnat av fukt och svider av äppelsyra. Men när jag i februari strösslar torkade lingon över älggrytan med trattkantareller och serverar den med rönnbärsgelé och mjölksyrade morötter och hemkokt äppelkräm med gräddmjölk till efterätt. Då känns det som om höstens slit inte varit förgäves ändå.

De sista skälvande färgerna.