Det var med ett stort något skevt leende firma Fransson/Eriksson kuskade hemmåt strax efter fem på morgonen när den sista gästen, det sista kvittot, den sista tallriken, den sista kylen, det sista glaset ÄNTLIGEN var hemgången (inte äntligen, de hade fått stanna hur länge som helst), räknat, diskad, skurad och putsat! Och det Mistralska palatset så när som var återställt till sin forna glans. Det glada restauranglivet! Det var nästan så att man hade hunnit nyktra till lagom till promenaden hemmåt. En promenad som blev en lika rask repris åt andra hållet när jag insåg jag inte fått någon portnyckel till min nya vackra omöblerade fyra som jag redan hunnit slå sönder ett fönster i. Inte har han väl råd med en fyra tänker ni och det har han givetvis inte alls men han har ändå tröttnat på att springa på krogen, alla utan en krog såklart. Mistral! Och Gamla Enskede Bageri förstås.

Men efter en sådan fullständig urladdning av positiv energi som det stora flertalet helt underbara gäster bidrog till kunde ingenting rubba ett fantastiskt humör. De som man identifierar sig med: gästerna som vägrar acceptera att notan är så låg, gästerna som får en att öppna upp alldeles för dyra vinflaskor, gästerna som dricker de andra gästernas slattar och äter smör med fingrarna direkt ur paketet, gästerna som istället för att äta ställer sig i disken och röjer loss, gästerna som slår sig ner för dessert nere i köket, gästerna som inte kan låta bli att undra om skalkniv verkligen är den universala kökskniven, gästerna som alltid återkommer (som Petter och Klara!).

Dagen hade heller inte varit hälften så fin om det inte varit för de gäster man inte begriper sig på men som man älskar lika fullt, om det inte hade varit för barnvagnsparkeringen i garderoben, om det inte hade varit för gäster som borde veta bättre än att argumentera om notan, om det inte varit för glassorteringen i disken, om det inte varit för gäster med total avsaknad av självinsikt beträffande vad de druckit, om det inte varit för att alla de svindyra träbrickorna gick i diskmaskinen.

Kritikerkåren fortsätter naturligtvis alltid att hitta angreppspunkter. Angående den kritik som har framkommit mot att kockarna på Mistral har för mycket hår i armhålorna så uttalar sig Victor med följande epsika kommentar via sms: "Kom aldrig med påhopp på min semester om du inte menar det, ditt jävla kukhuvud till kuksugande-fitt-kukrövsugarläppkummin-luggs-arsle-timjanbusk-klövarselevårtgårdsvalsfitta".

Ses igen den trettonde maj för favorit i repris om inte förr, söndagarna är egentligen till för att göra reklam för vad vi alltid gör. Titta förbi på ett glas vin och lite trevligt sällskap kan man göra när som helst. När cyklarna står på framsidan är vi inne!