Min egen intuition i all ära, pärlorna i det långa band av minnesvärda kulinariska upplevelser längs med vägen har jag välinformerade värdar att tacka för. Kära Pierric och Iñes tog med mig till sitt stamställe i Gamla stan. På La Machonnerie verkar förvisso varje gäst vara en stamgäst, "le chef" himself, av standard storlek med klassiska franska mått och pyntad med ett skägg som självaste jultomten hade varit stolt över, känner allt och alla och spenderar större delen av kvällen med att kryssa fram och tillbaka över matsalsgolvet för att se till att alla gamla och nya bekantskaper har en lika trevlig kväll som han själv har.

"La cuisine" är klassiskt lyonesiskt ut i fingerspetsarna. Grisfot med brödsmulor sätter tonen, sedan fortsätter det bara i en kavalkad av soppa, sallad, mer grisfötter, queneller, "schnitzel" på grismage, långkok, lösa färskostar för att landa i måltidens absoluta bottennotering, en hemsk Tarte Tatin som inte har något av den karamellskimrande elegans som torde vara dess signum.

"Le tablier de sapeur pané frit comme il se doit" var vad mitt sällskap vänligt avrådde mig ifrån att beställa och som jag av just den anledningen inte kunde hålla mig ifrån. Halvcentimetern tjock grismage (kokad utgår jag ifrån), dubbelpanerad och stekt i ordentligt med smör. Serverad med lite kål och potatis. Jag lärde mig älska konsistensen på långkokt komage i Xàtiva, grismagen är precis lika underbar.

Allt till det facila priset av 30 euro, älska kontinenten!