Lite grann klagade jag över att en del restauranger fick gräddfil in bland White-nomineringarna, främst riktat mot att Volt som öppnade första december kunde komma på tal efter bara en månad öppet under året som bedömningarna baseras på. Jag är fortfarande emot kompispolitiken men jag har inget alls att invända mot att Volt omnämns som stjärnskott.

Kritik har riktats mot att linjen varit för otydlig, att det ska vara fin mat i fin atmosfär eller enkel mat i enkel atmosfär men jag tycker den "fina" maten gör sig alldeles utmärkt i den "enkla" atmosfären. Lokalen är sparsamt IKEA-inredd men stilren och ägare tillika restaurangchef Johan Bengtsson (fd. F12, Lux, D.O.M, Oaxen) låter sin avslappnade hållning (är bara händerna i fickorna som saknas) smitta av sig på hela lokalen. Volt är i grunden en finkrog med höga gastronomiska ambitioner, där i allt relevant standarden är mycket hög, det som har skalats bort är formerna för det formellas skull, musiken har höjts inte för att störa det egna samtalet utan att förhindra att man störs av andras. Restaurangen Volt är i klass med de bästa och jag saknar inget ute i matsalen.

Maten är också bra, om än något ojämn. Första serveringen med rå pilgrimsmussla, hjärtmussla, knivmussla, ostron, persilja med mera är underbar. Slipad och subtil men enkel och naturlig, toppklass. Nästa servering med torsk är nästan lika bra, två generösa bitar perfekt lätt undertillagad torsk med torskrom, svartrot (en rot som verkar stå inför sitt verkliga genombrott som delikatess), citroncurd och mer. Det är är relativt många komponenter på varje tallrik men köket visar smaklökar med hög simultankapacitet och det fungerar utmärkt. Den vältilltagna citroncurden gör rätten söt i överkant men annars en fantastisk rätt.

Den tredje serveringen är på vippen att vara direkt dålig. Den enda serveringen som är ens i närheten av att vara en plump är en rejäl sådan. Ett stort lass  rejält syrad rödkål överröstar allt och alla som samsas i skålen den serveras med, mjölkskummet och tryffeln bjuder för den delen inte heller upp till något större motstånd, tryffeln är rätt menlös även på egen hand. Jag förstår inte tanken och gillar definitivt inte resultatet.

Nästa servering hamnar i helt fel rygg direkt bakom den grova våldtäkten på smaklökarna mina direkt innan. Vi fortsätter på ett syrligt tema där ättika och pepparrot dominerar en rätt som i övrigt består av tunt skivad kalvtunga och rödbetor picklade och i form av kräm. En riktigt rustik, skrikig och burdus bistrorätt som är en klart udda fågel i sammanhanget men som är mycket god och känns okonventionell men inte alls malplacerad. Även om det hade varit än intressantare att få den serverad efter en välavvägd och elegant servering som någon av de två första.

Gris är gott. Äppelrökt sidfläsk, cirkulerad kotlett med brynt kanske lite flottig palmkål, äpple och potatiskräm är enkelt smakrikt och harmoniskt. Inget att tillägga detta är en mycket bra servering. Ostserveringen är också mycket bra, om jag inte minns fel en Fourme d'Ambert nästan stompad med lite vindruvor och korinter och ljuvlig smörstekt vört. Lätt syrligt, ganska sött, salt och fett. Jag hör till dem som älskar grönsaker i desserter, därför beklagar jag att fänkålen får spela en så tillbakadragen roll, mer fänkål ska det vara så att den verkligen får komma fram och glänsa och dominera! Mest skyller jag på den vita chokladkrämen som gör att rätten som helhet är klart överdoserad med socker och som gör att det andra inte riktigt går ihop heller. Men stilig är den och filmjölksorbeten är trevlig till fänkålen.

De bästa serveringarna är grymma, en eller ett par inte riktigt bra, men helhetsintrycket är mycket positivt, inte minst av restaurangen. Jag gillar Volt skarpt.