Om du frågar mig vad som är det godaste jag vet svarar jag inte smultron. Tanken faller mig inte in. I synnerhet inte när det ligger snö i trädgården. Trots att det faktiskt inte finns någon arom i världen så ljuv, så betvingande som den av svartmogna smultron i solgass. Att utnämna smultron till sin älsklingsråvara är ju så förmätet. Som om en antingen hade obegränsat med tid för att plocka dem. Eller obegränsat med pengar för att köpa dem. Men den största orsaken är att smultronen liksom inte har en given plats i mitt matmedvetande. Är de ens att betrakta som mat? Kanske är de snarare en dröm, en hägring? Det är som om de knappt existerar utom i svindlande korta ögonblick: Från det att du blir varse de intensivt röda små prickarna där skogen sluttar mot vägren tills de sekunder senare exploderar i intensiv sötma och den overkligt parfymerade aromen fyller din mun och ditt sinne.

Smultron går varken att bevara eller imitera. Som sylt, saft eller likör går deras magi ohjälpligt förlorad. Och artificiell smultronsmak är ett hån. Alla ansträngningar är obönhörligt bortkastade. Men det är just förgängligheten gör att de blir så mycket mer åtråvärda. Jag tänker avundsjukt på Carl von Linné. Drottning Ulrika Eleonora lät odla vilda smultron i växthus vintertid för att ställa sig in hos honom, han ansåg nämligen att de lindrade hans gikt. Men den troliga anledningen var nog att all världens bekymmer och plågor är som bortblåsta den stund man äter smultron.

Det finns en ganska fånig legend om smultron: För länge sedan när Jesus vandrade på jorden mötte han en kvinna på vägen. Hon bar på en övertäckt korg och Jesus frågade vänligt vad som fanns i korgen. Men kvinnan var sniken och ville inte dela med sig av smultronen under duken. Därför svarade hon kort: ”Ingenting.” Varvid Jesus, som uppenbarligen blev så smula putt, svarade: Nå, då ska det inte heller vara någonting.” Och så kom det sig att man kan äta hur mycket smultron som helst utan att bli mätt.

Förlåt. Men det är helt enkelt omöjligt att inte hamna i sentimentalt dravel när man skriver om smultron när snön ligger tjock.

Vi har sannerligen inte varit sentimentala när det gäller vår trädgård. Vi har fällt ärevördiga träd, grävt upp rosenbuskar och kapat praktfulla syrenhäckar utan skrupler. Men istället för välsnaggad, krocketvänlig gräsmatta har vi behållit en stor bit som äng. Här avlöser de vilda blommorna varandra under sommaren: förgätmigej, baldersbrå, blåklockor, gulmöra, johannesört och rölleka. Mot slutet av sommaren torrt rasslande penninggräs och ängssyra. Det skulle kunna vara vår kärlek till alla de svenska sommarblomstren som ligger bakom beslutet, men det är mest lättja. Men det tyngst vägande skälet är att vi varje juli skördar ett par nävar vilda smultron. Visst skulle vi kunna anlägga smultronland som ger mångdubbel avkastning. Men du vet lika väl som jag att tama smultron är usla plagiat.

2013 var ett ovanligt bra smultronår. För första gången använde jag på allvar smultron i min matlagning. Rätten var inspirerad av en lika enkel som genialisk komposition jag serverats på Oaxen Krog. Välhängd rostas från Lövsta slakteri bryntes och fick gona i låg ugnsvärme tills det råa nätt och jämt övergått i lagat. Köttet skivades tunt och veks nonchalant kring en klick milt syrad grädde med smulad ädelost på getmjölk och ett fåtal lavendelblommor. Tills slut toppades de små knytena med ytterligare några lavendelblommor och en barnnäve av säsongens sista smultron. Jo, det var gott. Förtrollande. Men om någon frågar mig hur jag helst vill ha mina smultron är svaret det samma det alltid har varit:
På strå.
Plockade av någon jag älskar.