Umeå
För några dagar befinner jag mig på nytt i björkarnas stad Umeå. Många har frågat varför, det har jag frågat mig själv också eftersom det trots allt är en 11 timmar lång långt ifrån gratis tågresa som ligger mellan Umeå och.....där jag var innan. Det handlar om någon slags diffus saknad efter vad som en gång varit och längtan efter vad som någon gång kunnat vara.
Varför jag är här är oväsentligt, jag är här, jag trivs och ibland ångrar jag att jag uppförde mig som jag gjorde när jag bodde här. Umeå är trots allt det senaste stället som jag faktiskt kännt mig hemma på. Dessvärre driver min rastlöshet alltid in mig problem när vardagen börjar bli för ...vardaglig.
Det här ska emellertid inte handla om min längtan efter att finna en plats som jag trivs på under en längre tid eller ens om mina misslyckanden. Istället så har de senaste dagarnas restaurangbesök fått mig att vilja aktualisera begreppet prisvärdhet. Jag bedömmer restauranger efter två olika måttstockar. Den ena försöker mäta det omätbara, beskriva det obeskrivbara och förklara det oförklarliga. Den tillämpas sällan, bara vid de tillfällen då en restaurangupplevelse gränsar till magi, när pengar blir oviktigt, när allt blir oviktigt förutom vad som ligger på tallriken och vad som händer i matsalen.
Majoriteten av
Bröderna Åkerlund var de två första människorna jag såg och pratade med i Umeå, då för tiden strategist placerade mitt emot busstationen när jag rullade in i stan med cowboy-planen att på några timmar lösa någon typ av boende och sysselsättning för en framtida etablering.