Pashmak med chokladsmak var ingen höjdare, enligt Hossein på Nassim livs, så i år tog han in saffranssmakande sockertussar. Det spunna sockret från Iran är silkigt och liknar ull från angorageten, de fina trådarna i löst sammanhållna sjok smälter i munnen. Pashmak är inte särskilt likt nöjesfältssockervaddens klibbiga volmar vilka vajar på pinnar, i fast grepp på barnahänder som tillhör sockerhöga små (och ibland stora) med kladdiga kinder. Det sägs att pashmak kommer från Yazd i Iran, om sockervadden verkligen är uppfunnen där vågar jag inte påstå, det finns italienska, turkiska och kinesiska varianter, flera hundra år äldre än den amerikanska maskinspunna.

Pashmak görs av socker, mjöl, olja och håller därför formen. Jag tycker att det smakar lite nötigt och varmt som kikärtsmjöl, eller kanske är det sesamolja i som gör det, oftast står det inte specificerat på påsen. Pashmak kan finnas i till exempel ros- eller vaniljsmak men min favorit är den saffranssmakande blekgula, inte helt olik Sookies blonderade tånglockar eller Sarah Newlins perfekta svall.