Varje gång ett attentat sker tänker jag på samma sak. En av de sista scenerna i "Pans labyrint", där den fascistiska bestialiska kaptenen har en sista önskan: att hans motståndare ska berätta för hans nyfödda son om vem hans far var. Och motståndaren iskallt svarar: "Han kommer aldrig att veta ditt namn."

Det värsta straffet är inte hat utan glömska. Idag belönar vi massmördare med att tapetsera städer med deras bästa selfies och skriker ut deras namn i svarta rubriker. För människor som känner sig förbisedda kan döden vara ett lågt pris att betala för odödlighet. Jag tänker inte nämna hans namn. I stället viskar jag namnen på dem som mördats. I Nice, Nigeria, Kenya, Paris, Bagdad … 

Det är bilder på offren vi borde dela. Leende, levande bilder. Bilderna deras anhöriga vill visa, inte de förövarna vill att vi ska se. Berätta om dem, gör dem till individer. Tala om tjejen som älskade fotboll och brukade hjälpa sin mormor. Om mannen som visslade när han läste morgontidningen. Viska deras namn.

Terrorism handlar om att sprida oproportionerlig skräck och att försöka styra våra tankar. Det är ett tecken på svaghet, inte styrka. Terrorismen och dess rötter måste bekämpas. Men inte till priset av frihet, jämställdhet och rättvisa. Det som är viktiga orsaker till hatet. 

Idag känns Nice nära. Min gamla vän som bor i där håller sin matlagningskurs idag som planerat. För att deltagarna inte ville att terrorismen ska få ytterligare en pytteseger. I kommentarerna hjälper vänner till genom att berätta vilka marknader som är öppna. Små tecken på den hjälpsamhet som visar att mänskligheten är värd att räddas. Att inte låta sig lamslås är en motståndshandling. Vår familj ska träffa vänner i kväll, bland annat några som flytt hit från Syrien. Från ett våld som också når de länder vi trott vara trygga. Vi ska äta en gemensam måltid där alla bidragit. Att laga och äta saker tillsammans är ett av många sätt att hylla livet. Mitt sätt.

Jag skär mogna persikor i bitar, kokar bulgur, rostar vitkål och spiskummin så att doften fyller köket. Jag plockar örter i min trädgård. Jag lagar mat till människor jag bryr mig om. Om jag någon gång blir måltavla någons förvridna hat -- minns mig så. Med fläckigt förkläde och myntadoftande händer. Inte som ett namnlöst offer för fega förövare som inbillar sig att det jag tror på och älskar dör med mig.

Den här texten finns i en längre version i Expressen också, eftersom de hörde av sig och ville publicera den. Läs den gärna där också!