Få saker är så deprimerande som att handla, inte för att detta ska rinna ut i (ytterliggare) ett inlägg i kriget mot kapitalismen och konsumtionssamhället, utan för att större delen av landet Sverige fortfarande är pinsamt efterblivet  vad gäller matutbud.

Men just när det ser som mörkast ut precis när snålblåsten är som snålast, då skiner en stor sol i form av ett brett skånskt leende upp varenda vrå av min frusna själ. Det breda skånska leendet tillhör ingen mindre än den utomordentligt charmige och smittsamt entusiastiske föreståndaren på Rötter i Malmö. Han börjar bli less nu, hälsosamt less, less inte på det deprimerade viset utan på det frustrerande längtansfulla sättet. Det börjar bli rötter i överkant, kanske till och med i underkant, till och med rötterna börjar ge vika. Men det är just nästan bara rötter och äpplen och lite odlad svamp. Rotsellerin har börjat ruttna inifrån. Morötterna ser trötta ut. Kålen finns inte längre.

Men hur mycket han än beklagar sig så är han en obotligt positiv människa, och hur kan man vara något annat i hans ställe, han påstår nämligen att det inte handlar om mer än ett par veckor på sin höjd tills de första tomaterna kommer! Sedan rullar det bara på. Skånska tomater givetvis. Allting är från Skåne, givetvis.

Men det behövs inga grönsaker. Inspirationen flödar bara man sätter sin fot i lokalen. När begränsningar handlar om dålig kvalitet är det deprimerande att laga mat. Men när begränsningar handlar om begränsat utbud av strålande kvalitet, är begränsningarna bara sporrande! Så till den grad att jag lärt disciplinerats till att älska begränsningarna och halvt om halvt gett mig in i vegetariska tankegångar. Inte minst när kött- och fiskutbudet allt som oftast också är något som är pinsamt deprimerande.

Noterar dessutom att Rötter är ungefär hälften så dyra som Hötorgshallen, ibland än billigare.