Vad gjorde Covid-19-pandemins nedstängning av Sverige med vår matkultur? Jag frågade mina vänner i sociala medier för att höra hur de ätit, lagat och längtat mellan mars 2020 och oktober 2021. En intressant fråga att ställa sig är förstås vad som blir kvar av det här mellanrummet i matkulturen. För vilka förändringar kan tänkas bli kvar när vi nu förhoppningsvis har det värsta bakom oss? Det här är deras berättelser.
Det överraskar nog ingen att hemmaarbetande i isolering under en pandemi frigör tid. När man inte behöver pendla flera timmar om dagen och blir allmänt mer effektiv hemma vid datorn, så kan den tiden omsättas till matlagning och dryckesupplevelser. Det har den gjort.
Många berättar att matkulturen i sig har fått en tydligare större mening för dem själva och för familjegemenskapen. Att trösta sig själv och familjen i den psykiska pressen som Coronan medfört har inneburit att man köpt mer restaurangmat och tagit hem, både för att stötta sina lokala krogar och att ge guldkant på den egna tillvaron. Man har handlat pizza och ”unnat sig” (ett annat pandemibegrepp!) hemleverad mat med cyklande eller motoriserade matbud där sådana opererar.
Måltidsmässigt har det varit fredagsmys och lördagsstämning under flera av veckans dagar. Inte minst när hela familjen varit hemförlovad från arbete, gymnasieskola eller universitet. Man har suttit längre till bords, och ätit mat som inte behöver gå snabbt att äta för ingen ska iväg någonstans eftersom all kultur och idrott varit nedstängd. Men samtidigt berättar de personer som inte kunnat eller tillåtits jobba hemma, som lärare, sjukvårdspersonal och chaufförer, att det även för dem blivit mer hämtmat efter långa arbetspass. Helt enkelt för att man inte orkat ställa sig och laga mat. Inte sällan har kraften trutit när man fått täcka upp för sjuka kollegor. Coronan har satt fokus på att klasstillhörighet och yrkesval är faktorer som påverkar individens matkultur.
Kanske är den största nyheten att matlagningskunnandet har ökat rejält i Sverige under pandemin. Det är något som kan lämna avtryck en lång tid framåt. Kanske inte till båtnad för alla färdigmatsproducenter som bygger sin affärsidé på att människor inte ska se vad de kan göra själv, men också att de ska uppleva ständig tidsbrist. För när hemmajobbarna nu fått uppleva den smakmässiga kvalitetsskillnaden som det är mellan att äta en egentillagad och skräddarsydd mat jämfört med färdigmatens minsta gemensamma nämnare, så kan matkulturen svänga åt ett nytt håll. Inte minst för de personer som även framgent kommer jobba halva veckan hemma, och halva veckan på ett kontor. De lunchkrogar som profilerar sig på skickligt tillagad mat kan nog ha en bra framtid.
Ett annat sätt att ge matlagningen mening har varit, berättar flera, att laga mer komplicerade rätter. Att ta ut Corona-nedstängningen i kökskreativitet är en inte ovanlig reaktion. Det har lagats mer husmanskost än tidigare, och i några familjer har vardagsefterrätten, som försvann i Sverige på 1970-talet, återkommit. Brödbakandet har firat triumfer och många har inte ätit köpebröd på över ett år. Hushållsarbetet har blivit lättare berättar några, när alla i familjen är hemma för det blir då uppenbart att man måste dela på matlagandet för en person kan inte vara familjens kokerska vecka ut och vecka i. Familjer vittnar om en mer avspänd relation till hushållsarbetet när man delar på jobbet och matlagningskunnandet kryper ned i åldrarna.
Alla hemmajobbares måltider under dagen har påverkats. Frukostarna har fått ta längre tid då man inte behöver skynda till jobbet. Luncherna består antingen av nylagad mat som ska räcka till flera måltider, första dagen som en varmrätt, sedan under kommande dagar varierad med ett nytt tillbehör och till sist utblandad med vatten och serverad som soppa. Fler har insett fördelarna med detta matlagningssätt från det gamla bondesamhället; en stor gryta mat i början av veckan och sedan utportionerad under flera dagar. För ska man få något gjort mer än att laga mat så måste matlagningen effektiviseras.
En följd av mer hemmajobbande är att matsvinnet minskat, ibland ned till nollpunkten. Allt har återanvänts. Rester återkommer på små assietter, i soppform eller i stuvningar och lådor med ett ägg över. De kan alltid bli till kylskåpstapas eller en läcker skafferistädningsgryta. Nu har vi mött en bra lösning på det klimat- och matsvinnsproblemet. Några vittnar om att kaffedrickandet blivit mycket mindre när man inte har en företagskollektiv kaffemaskin att besöka. En trend verkar vara att färskmatätandet minskat till följd av färre butiksbesök. Mindre andel färska grönsaker, mer fryst, torkat eller på konservburk. Även mindre färskt kött och fisk.
En annan spännande uppgift att höra är att både animaliska proteiner och fetter blivit viktigare. Under den psykiska pressen av Coronan har kött och fett stått för en trygghet, och den vegotrend som vi såg 2019 har i vissa fall satts på paus. Att äta ordentligt och inte förlita sig på substitut och kosttillskott är en känsla som blir stark när tiderna blir riktigt dåliga.
Min matkulturella slutsats är ändå positiv; matlagningskunnandet i hemmet har utökats. Fler är mer säkra i sin matlagningsroll än tidigare, fler lagar svårare maträtter och vågar mer. Det har paradoxalt blivit en ökad kreativitet i matlagningen och mer genomtänkt mat när man handlar mer sällan och när man utlämnas till sig själv, sin familj och sitt kunnande. Kanske drabbar de ökade kunnandet färdigmatbranschen nu på 2020-talet? Varför köpa substitut när man kan laga själv?
En aspekt som jag inte ser i svaren är hur Coronan påverkat hemmabjudmaten. För när vi inte har umgåtts vid vän- och familjemiddagar så har vi heller inte lagat festmat. Så på något sätt har det blivit ett hack i bjudmatsutbudet mellan den sista middagsbjudningen som hölls i början på mars 2020 och förhoppningsvis de första som nu återvänder i oktober 2021. Så blir det lika bjudmat som förr? Eller en ny?
En fråga jag ofta får är om matkulturen från pandemin kommer hålla i sig. Tyvärr är det inte möjlig att förutse på en sådan detaljnivå, helt enkelt för att man inte vet vilka beteenden som just du kommer hålla fast vid och tycka är viktiga de kommande åren. Men några saker kan man trots alltså säga. Minnet av Coronan kommer prägla människor under hela det här innevarande seklet. Det som gick på gymnasiet eller var i den tidiga 20-årsåldern under Covid-19 kommer minnas pandemin ända fram till de går bort så sent som fram mot år 2100. För oss andra kan man nog se matkulturen under den 20 månader långa Covid-19-nedstängningen som en bra övning på hur vi kommer äta när det sannolikt kommer tuffa klimatrestriktioner på matområdet inom några år, och Coronabegränsningarna kommer kanske då att framstå som ganska milda.
