Parfymen: Från viognier till albariño
Två ytterst parfymerade gröna druvor har stått för mina mest huvudlösa vinförälskelser senaste årtiondet. Viognier och albariño.
Min första bekantskap med viognier skedde genom det vin som lagt grunden till druvans rykte: ett vin från Condrieu i norra Rhône-dalen. Jag föll som en fura för viognierns locktoner: viol, vit persika, mogna päron och jasmin. Oh, salighet! Eftersom jag inte har Condrieu-plånbok upptäckte jag snart det grekiska vinet Domaine Gerovassilou. En balanserad fullträff till överkomligt pris. Tyvärr var det så ofta korkat att jag oräkneliga gånger i vredesmod gick tillbaka till Systembolaget. Eftersom man alltid måste köpa mer än en pava av det trots allt ganska dyra vinet för att gardera sig, falnade kärleken. (Vinet finns igen på beställningssortimentet, enligt uppgift har man kommit tillrätta med korkproblemet).
Jag sökte tröst i de allt billigare viognierviner som började dyka upp. Med nya bättre tekniker kom den svårodlade, snudd på utrotningshotade druvan från Rhône allt mer användas även i viner från andra områden. Ja, druvan har till och med letat sig ner i baginboxen. Men förälskelsens yra hade obevekligt övergått i gemytligt samkväm. I enklare viner sportar druvan nämligen i allt för hög grad sin vingummikaraktär. Dessutom blir vinerna i regel lite platta eftersom viognier har låg syra.
Kanske var en annan orsak att jag börjat snegla i smyg på den spanska druvan albariño. En druva som passade min matlagning ovanligt väl. Jag älskar syrlig mat och unga viner med friskhet möter upp fint. Syran hos albariño balanseras i ideala viner med generös parfym (som påminner om viognierns), örtighet och en ryggrad av stål. Producenterna i det dominerande området Rias Baixas leker dock numera bland annat med malolaktisk jäsning som polerar ner syror och förlängd skalkontakt som ger en aromkick. Så du vet aldrig exakt vad du har ett förvänta dig.
Jag gillar att dricka de syrliga albariño-vinerna riktigt kalla eftersom de då ger en krispig, frasande känsla; som när vinden får istappar att klirra eller när du drar med handen över nytvättade svala linnelakan. Allra bäst smakar de kanske på kvällen efter en riktigt het sommardag till nyfångad hårdstekt fisk och en örtig sallad med pressad citron.
Men ibland firar man sommar mitt i smällkalla vintern. Igår åt vi flundror vända i mjöl och stekta på hög värme. Till detta en citronsmakande rucolasallad med oliver och schalottenlök (recept snart!) och pebresås från Gonzales i Hötorgshallen (en salsa med tomat, stark paprika och koriander). Den enkla kompositionen satt som en smäck till en av höstens nyheter 2696 Orballo Albariño 2006 (89 kronor). Första klunken känns vinet lite väl simpelt men det växer, och till rätt mat är det förkrossande i sin rättframhet.
Jag har också haft ett par fina stunder på oslagbara Brindisa vid Borough Market. Vi är på tumis: bara jag och albariñon. Nåja, och så en tallrik musslor som sjudits med vitt vin och jamon serrano. Jag lovar: Inget hjälper mot trötta fötter som ett glas albariño. OK, det skulle vara två glas då.