Igår var det tydligen baluns för att fira Tore Wretmans hundraårsdag på Teatergrillen.  Jag har förstått att den svensk gastronomiska eliten lider av en panisk rädsla att Tore ska glömmas bort. Ni kan vara lugna, Tore Wretman håller på att bli som Marco Polo: mannen bakom allt, varenda innovation och vispknyck tillskrivs honom. Däremot är det få som vet vilken oerhörd betydelse Ria Wägner och Pernilla Tunberger hade för gastronomin. En sak till: det var inte förrän svenska kockar slutade vara pappas pojkar och äntligen frigjorde sig från Wretmans inflytande,  som svensk gastronomi tog fart på allvar. Nya franska köket var en försiktig revolt. Sedan följde gnistrade fusion-mat, molekylär gastronomi och till slut det banbrytande nya nordiska köket. Det finaste man kan göra för sina föräldrar är att trotsa deras auktoritet, gå vidare och bryta ny mark. Som den suveränt egensinniga Wretman själv gjorde.

De som bäst ärade Wretman igår, och verkligen bröt ny mark, var gänget TakeOver på Ekstedt, en avknoppning från nätverket Kirke. Nätverket Kirke startades egentligen i kölvattnet av en hetsig diskussion om varför så få kvinnor tävlar i Årets Kock. Ett mer eller mindre uttalat syfte var att få fler tävlande, det vill säga att peppa kvinnor att tränga sig in en utpräglat manlig struktur. Kanske hjälpte det lite, förrförra omgången av Årets Kock var det för första gången två kvinnor i final. Arrangörerna gick och myste att allt deras arbete äntligen gett resultat. Äntligen har det lossnat! Utan att förstå att det inte bara är tävlingen som känns trist grabbig utan hela organisationen runt om kring. Kirke blev något helt annat, ett sätt för kockar som råkar vara kvinnor att få kontakter med varandra och skapa helt egna plattformar.

Efter ett första lyckat gästspel på 19glas skapade de megadriftiga kockarna Linn Söderström och Lisa Lönner Pulkinen alltså TakeOver, som går ut på att kvinnliga kockar tar över en krog för en kväll och gör sin tolkning av krogens filosofi. Igår på Ekstedt var det riktigt, riktigt imponerande matmässigt. Naturligtvis ska det inte jämföras med det som presteras på den enstjärniga krogen en vanlig kväll. Det blir både spretigare och mindre tekniskt perfekt när ett gäng som aldrig jobbat ihop och inte har en gemensam ledstjärna gör ett inhopp. Men det blir väldigt roligt och stämningen i den fullsatta matsalen var på topp. 

Låt mig ge ett exempel på hur manliga kockar resonerar. En av de främsta lade nyligen ut en platsannons i gruppen Kirke. En bild på tio män plåtade lätt underdånigt underifrån och den glada uppmaningen: "Halloj tjejer! Så här kan vi inte ha det. Bryt mansdominansen i vårt kök!"

Jag skrev: "Men vilken konstig uppmaning! Varför är branschens reaktion på kvinnotappet hela tiden: "Kom igen nu tjejer!" Som ung tjej skulle jag inte vara frestad att "bryta mansdominansen".Jag skulle givetvis välja ett kök där det redan finns tjejer som trivs. Förslag till alternativ text: "Hej tjejer! Vi ar insett att branschen gör en jätteförlust när alla duktiga tjejer slutar. På vår krog tar vi vår del av ansvaret och jobbar medvetet med värderingar, vi har noltolerans mot skitsnack och sexism, vi vill ha Sveriges bästa arbetsmiljö. Här kan du utvecklas till en av Sveriges bästa matlagare. Välkommen!"

Trots att jag försökte förklara var han oförstående till att jag reagerade på formuleringen. Han fattade inte att varför jag ansåg han krävde mer av en tjej än en kille som sökte jobbet. Att bryta normer på egen hand är ofta ett sjuhelsickes tungt jobb. Gruvarbetarna på 1800-talet hade något som kallades för gruvfågel. En kanariefågel i en bur som togs ner i gruvgångarna. Fåglar har hög ämnesomsättning och mår snabbt dåligt av syrebrist. Genom att kolla in fågeln visste gruvarbetarna om det var fara å färde, långt innan de själva blev dåliga. Första tjejen i ett helmanligt kök är ofta en sådan gruvfågel. Som testar luften. Därför väljer många tjejer gärna kök där det redan finns tjejer som mår bra. "Men det är ju bara att sluta", argumenterar manliga kockar ofta. Ja visst, men ofta med en självkänsla som perforerats av en myriad fina nålstick.

Min vän Martin Kreuger, som arbetar med ledarskapsfrågor, har förklarat det subtila spelet på arbetsplatser bättre än någon annan. I forntiden fanns ett straff som var värre än avrättning. Det var att bli utstött ur flocken. Bannlyst. De andra i flocken ignorerade dig. Du hörde inte till. De lyfte inte sin hand mot dig, men inte sin blick heller. Kom ihåg: värre än döden. Det är en mildare variant av det här många kvinnor råkar ut för i manliga smmanhang och enormt mycket energi går åt för att få en plats i flocken. Känslan att inte höra till och att inte bli sedd är det mest förödande en människa kan drabbas av. Och jag vill vara tydlig med att den här subtila utestängningen ofta sker omedvetet.

Branschen är i kris. Kvinnor som utgör hälften av kockeleverna stannar i snitt något år i branschen. Samtidigt skriker köken efter kompetens. De skyller på utbildningen, de skyller på lata ungdomar. Självinsikten är låg. Så här kommer en fråga till alla er manliga kockar som så gärna vill gå i Wretmans fotspår: Vad tror ni han skulle anse om att halva kompetensen i svenska krogkök sjabblas bort? Jag kan hoppa upp och sätta mig på att han skulle vara mentor åt många kvinnliga kockar, skapa coola projekt och vara ledande i att skapa arbetsplatser där alla är med i flocken. Dags att ni börjar gå i Wretmans fotspår på allvar --  och de leder framåt. Inte bakåt. Gör köket till en modern arbetsplats!