Om konsumtion
För att återknyta till inlägget om det skamlösa utnyttjandet och förbrukandet av oskyddade invandrare som billig arbetskraft. Sådär bara apropå har jag hört från fackligt håll att frågan uppmärksammats och att böter möjligen är att vänta för slavdrivarna i Fjollträsk. En seger för rättvisan mot förtrycket i så fall. Men det kan vara frestande att avfärda det som ett enskilt och begränsat problem som inte säger något som inte kan bli osagt av att krögarna helt enkelt tar det ansvar om inte samvetet fackliga avtal kräver av dem gentemot ALLA människor som arbetar i deras sold.
Jag skulle tro att så inte är fallet. Jag är relativt säker på att en del av de som låter diskhallickar lösa sina problem inte gör det av ren ondska (jag har trots allt träffat en del av dem och haft nöjet att stöta och blöta både det ena och det andra och skaffat mig en bredare uppfattning om deras moraliska värderingar). Min gissning är att en stor del av dem gör det i rått utnyttjningssyfte, men jag tror en del av dem gör det av omedvetenhet. Omedvetenhet kan förvisso vara orsaken till lidande för dem vi inte är medvetna om, men det är med största sannolikhet något i princip alla gör sig skyldiga till varje dag.
Det är helt enkelt så att vi inte anser oss ha möjlighet att ta ansvar för det sätt vi lever på. Jag ska försöka begränsa mig till mat för att inte flyta ut i ännu ett välförtjänt men för läsarantalet förödande frontalangrepp på kapitalismen. Om någonting är för bra för att vara sant så är det förmodligen inte sant, är ett ordspråk vars mening upphört att existera i den moderna världen. För det mesta är snart möjligt, väldigt billigt dessutom om man tänker efter, tack vare att det alltid finns någon annan som kan betala priset.
Människan saknar inte moraliska värderingar. Stående inför ett absolut beslut i valet mellan en ekologisk banan och en konventionell om inte väljer så i alla fall sympatiserar vi med den gröncertifierade, eller mellan att utnyttja eller anställa en diskare så väljer vi att anställa. Problemet är att vi försöker undvika att sätta oss i beslutssituationen, eller rättare sagt blunda för dem. Vi kan rättfärdiga vårt leverne inför oss själva genom att köpa rättvisemärkt choklad, så kan vi äta vår lunch för 79 kronor och låta bli att reflektera över det vi inte vet om grisens ursprung och diskarens arbetsvillkor.
Det är en omedvetenhet som har sin grund i att vi helt enkelt kräver en materiell standard och en konsumtion som inte är hållbar annat än för en mindre grupp under en kortare tid på bekostnad av en utnyttjad tredje värld och ett utslitet jordklot. Samma sjuka logik som rättfärdigar kärnkraft för att den är nödvändig för en fortsatt en extrem elförbrukning.
Om man försökte fundera över sambandet mellan vad man betalar för allt man konsumerar och kostnaden för arbetet som ligger bakom, eller rättare sagt kostnaden för hur man skulle vilja att arbetet såg ut, så kommer man rimligtvis till slutsatsen att saker och ting inte riktigt hänger ihop. Det är alltid någon annan som betalar.
Kommentarer
(Eller rättare sagt: fattigdomen rymmer sin egen dygdighet.)
Här är studien jag nämnde ovan: http://kth.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:209293
Fattigdomen är sin egen dygd? En trösterik tanke.
Maria: Bra att du tar upp det! Jag har också skrivit om detta tidigare. Ju mer pengar man har att spendera, desto mer åverkan på miljön gör man. Med enstaka undantag. Men man kan också se det som att de som konsumerar mest är trendsättare, driver utvecklingen och håller gröna företag under armarna och möjliggör mainstreamandet av ekologi.
Men vi glömmer gärna att en burk Heinz vita bönor och en påse winegum innebär mindre miljöpåverkan än en ekologisk grisbit med aldrig så ekologisk passionsfruktsmousse. Just därför behöver vi en grön skatteväxling. Billigare tjänster, dyrare produkter.
Till KRAV:s försvar, ang att tjäna pengar på certifieringen, kan jag nämna att KRAV äger bara regelverket och utför inte certifieringen längre. KRAV har startat en fond där överskottet från verksamheten (licenspengar) går och delas ut till forskning. Pengarna förvaltas av Ekobanken. KRAV ägs av 28 olika företag/organisationer och det delas aldrig ut någon vinst som i andra företag.
Däremot finns det ett antal certifieringsbolag (KIWA/SMAK/Hushållningssällskapet mfl) med anställda revisorer som utför certifieringen (kollar så att producenterna fäljer regelverket) och fungerar som vilka vinstdrivande revisionsbyråer som helst.
Utfasningen av fossila bränslen är väl de flesta relativt överens om? För övrigt känns det som att det kan finnas vissa svårigheter att beräkna vilken skada radioaktivt avfall kan göra under 100000 år.
Att handla ekologiska varor istället för konventionella är till största del för det egna samvetet. Då står ekologisk och besprutad bredvid varandra. Att ta ansvar för sin livsstil är att ifrågasätta all sin konsumtion, även när det inte står ett ekologsikt alternativ precis bredvid, vilket det i det allra flesta fall inte gör.
Sedan ska man ha i åtanke att KRAV-märkningen är kommersiell, det är något KRAV tjänar pengar på. Jag ger inte så mycket för ekocertifieringar. Man kommer längre med sunt förnuft.
Det är precis samma logik som ligger bakom argumentationene för kärnkraft. Det är givetvis inte bra att generera avfall som är radioaktivt i 100000 år men vi MÅSTE ha kärnkraft för att mätta vårt elbehov. Det är givetvis inte bra att fattiga afrikaner, utnyttjade diskare eller framtida generationer ska betala för min konsution men jag behöver verkligen världens högsta materiella standard.
Det handlar om att leva på ett sätt som inte direkt eller indirekt innebär förtryck av andra människor. Vad man väljer att konsumera avgörs av vad man väljer att acceptera att ta ansvaret för. Det viktiga är att man är medveten om den verkliga kostnaden som andra betalar för den egna konsumtionen.
För att alla som lever på jorden ska ha en någorlunda lika materiell standard så måste den i västerländska mått vara väldigt låg.
Jag håller verkligen med. Vår levnadsstandard är ohållbar i ett globalt perspektiv - så är det bara! Det betyder per deffinition att det är någon annan som betalar: människor i Syd, framtida generationer etc.
Men nog begär vi väl alla lite mer än så? Eller rättare sagt, nog består våra så kallade grundläggande behov av mer än bara näring, syre och sömn? Om vi därför förutsätter ett visst mått omoral i all (överflöds-)konsumtion - var drar vi då gränsen? Vid ekologiskt kött eller vid fallfrukt?
En moralisk konsumtion är visst realistisk. I alla fall för att mätta de grundläggande behoven av mat och husrum. När någon grupp kräver mer sker det på bekostnad av en annan.
Precis som när det gäller elförbrukning måste man anpassa behovet efter tillgången.
Instämmer. Alltid är det någon annan som betalar. Frågan är förstås om en moralisk konsumtion - om vi med det menar allt som en omoralisk konsumtion inte är (dvs. absolut och i alla avseenden hållbar) - överhuvudtaget är möjlig? Och är den i så fall realistisk?
Fast deppigt nog köper vi inte heller rättvisemärkta produkter i någon större utsträckning, bara för ynka 100 kr per person/år.
Låter som en väldigt intressant studie som du gärna får ge referens till Maria. Medelklassen hänger sig åt samveteskonsumtion av ekologiska varor istället för att ta ansvar för den fulla vidden av sin konsumtion.
Det handlar inte om hur mycket pengar man har, det handlar om hur och hur mycket man konsumerar.
Det finns en övertro på statliga lösningar. Vi lever trots allt i en demokrati och då ska politiken utgå från folkviljan, och vill folket ta ansar för sin konsumtion kommer de göra det. Nu tror jag aldrig människor skulle vara beredda att sänka sin levnadsstandard för att fattiga världen och framtida generationer ska slippa betala för vår överkonsumtion.
Det finns bara radikala lösningar om det ska ske ett verkligt utjämnande av levnadsförutsättningar.
Appropå det där tanken om att lösningen är att konsumera (lika mycket) men med diverse märkningar på så finns det en jätteintressant studie (som jag bara läst sammanfattningen av) som jämför livsstil, konsumtion och hållbarhet mellan två stadsdelar i Stiockholm (ett fint medelklassområde och en närliggande "fattig" stadsdel - jag är inte bra på sthlm så jag minns inte vilka det var).
Gissa vilka som sa sig vara väldigt nöjda med hur de värnade om miljön? Gissa vilka som i själva verkat hade en helt ohållbar livvstil i jämförelse med den andra gruppen?
Referens kan fixas om ni vill.
Jag trodde vi behövde kärnkraft för att alla de andra energiformerna dödar fler människor per producerad KWh än vad kärnkraft gör? ^^
Allt det andra håller jag med om; ett stort problem är ju att folk är inte villiga att betala för vad det kostar med t ex rättvisemärkta eller närproducerade varor. Är det billigare att köpa det där baconet som först åkt en tur till Polen för att packas så är det den produkten som folk köper.
Jag tror det är del av att folk har för dålig koll på vad som faktiskt är bra eller dålig kvalitét också; om folk hade insett att den där glada grisen med fettkanten kvar faktiskt ÄR bättre så hade folk kanske blivit mer villiga att betala också.
Sidor