Ögonen lurar tungan
Näst senaste Hjärnkontoret (kan ses via SVT Play till och med 19/4) har ett charmerande inslag om glasstillverkning och smak. Förutom en titt in i glassfabrikens storskaliga tillverkning diskuterar de smak, lukt och psykologiska effekter som att det man ser påverkar vilken smak man tror sig känna.
Snyggt illustrerat av en specialtillverkad ljusgrön glass med chokladsmak, som ingen av de tre barnen i testpanelen lyckas klassificera - "jag känner igen den här smaken", "det känns som päron, fast man kanske bara känner för det för att färgen är grön" - förrän de får veta vad det är: "när man vet och inte kollar på färgen så känner man faktiskt chokladsmaken".
Kolla in början (glassfabriken), snutten vid 14:30-19:50 (smakdiskussion) och glasstestet vid 23:10.
Visserligen hävdar de i sin smakgenomgång att man bara känner fyra grundsmaker, men det är nog kanske för att slippa förklara umami. Ett barnprogram som vågar säga "emulgeringsmedel" (och dessutom enkelt förklara vad det är) har förtjänat en hel del töjmån, enligt mig.
Tack till Rune för tipset!
Kommentarer
För väldigt många år sedan lagade jag mat på ett sommarläger för ungdommar. En dag försökte vi skoja till det och färgade en vit sås grön med karamellfärg. Såsen smakade utmärkt, men ingen kunde förmå sig att äta den (utom vi som lagat den).
Tio liter sås i vasken för att färgen gjorde den oätlig i matgästernas ögon. Blickens makt är stor.
Mamma lagade blå kongo en gång när jag och min bror var små - och vi vägrade äta. Mina föräldrar insisterade på att det smakade som vanlig potatis, men jag och brorsan hävdade stenhårt att det smakade äckligt, oavsett färgen. Har inte ätit blå potatis som vuxen, så jag har ingen aning om vem som hade rätt :o)
Det är säkert spännande men, jag tål inte barnprogram numera. Vad hände med Johan och Pipen, Björnes Magasin och Thundercats på TV egentligen?
Hjärnkontoret är inte barnprogram, det är populärvetenskap med knorr och humor.
PimPim kan lugnt börja titta.
Sidor