Man är förlåten om man tror att jag gått och dött, men det är bara mitt mobila internet som legat i dödsryckningar ända sedan den där fjösiga stormen i fredags natt. Fråga mig inte varför, för det kunde de inte ens förklara på Telia, men nu har jag i alla fall kommit upp i tillräckliga hastigheter för att ta mig ut på den världsvida webben.

Men Grythyttan var det ja, och ett seminarie om nordiska smaker och hur vi matskribenter ska sätta ord på dessa smaker. Jag samåkte med Carsten Thurfjell och allas vår Jens och redan när vi anlände till Grythyttan var det dags för lunch: svampsoppa och en perfekt halstrad röding. Att jag själv lagat röding dagen innan förstärkte bara känslan av att jag har mycket kvar att lära.

Efter att ha hälsat på en mängd matjournalister där Finland, Danmark, Norge och Sverige kände jag mig minst sagt liten och rädd. Jag hängde som ett irriterande litet plåster efter Jens och de gånger jag var ensam stod jag rätt upp och ned och såg dum ut där jag stod och krampaktigt klamrade mig fast i min väska. Alla danskar pratade helt obegripligt mycket danska, alla var oerhört vuxna och jovialiska och själv kände jag mig pytteliten.

Som tur var var det dags för intressanta föreläsningar efter lunchen. Bland annat fick vi smaka rasande god svensk parmaskinka från Fors säteri och lyssna på doktoranden vid restauranghögskolan Johan Swahns intressanta arbete om "hur man sätter ord på kvaliteten av färska grönsaker".

Sedan bar det av till Måltidens hus för en visning av faciliteterna. Mest imponerande var det enorma kokboksbiblioteket där jag kunde stannat resten av mitt liv utan att ha tråkigt. Och kokboksmuséet med Tore Wretmans stora samling var en helgedom utan dess like. Bäst var att många av böckerna fanns i faksimil och översättning i en användarvänlig databas!

Efter en initierad guidning av vår charmige och vältalige värd Carl-Jan Granqvist (som för övrigt påminde mycket om min farbror Bengt i hans glansdagar) kuskade vi vidare till Grythyttan Vin för vinprovning och en kort vandring genom lokalerna. Jag blev omåttligt förtjust i björkvinet, som smakade som en frisk blandning av vitt vin och sake (den mousserande varianten, som vi fick som välkomstdrink senare på kvällen smakade ännu bättre) och verkade perfekt till både japansk mat och en lat sommarkväll på verandan. Även det halvtorra hjortronvinet var en trevlig bekantskap även om jag och Jens dividerade länge om doften. Jag tyckte det luktade gammal garderob (hur otroligt det än låter så var det ett positivt omdöme: den där murkna, lite fuktiga doften som infinner sig i en garderob i ett kallt hus... Hm, jordkällare hade kanske varit en bättre beskrivning?) medan Jens röstade för bensin, eller petrolium som man nu säger på vinjargong. Lite mindre roliga var Grythyttan jakt, ett torrt vin på blåbär och lingon som mest smakade ordinärt boxvin och det söta, ekfatslagrade hjortronvine som inte tilltalade min gom.

Vid det här laget var vi ganska långt efter i tidtabellen och efter transport till Saxå Bruk hade bara en kvart på oss att skölja av oss resdammet och byta om till kvällens middag, men eftersom jag arbetar bäst under pressade situationer fick jag ändå på mig ett riktigt vackert ansikte till aftonen.

Och det är här någonstans allting börjar bli surrealistiskt. Har man aldrig tidigare ätit fyra rätters på en överdådig herrgård med Carl-Jan som ciceron så drabbas man lätt av en viss overklighetskänsla. Allt har en historia: från förättens kräftsoppa till dessertens cremekoppar från 1800-talet (eller var det 1700-talet?). Och maten... Förrätten var som sagt en härligt djup kräftsoppa med en falsk pilgrimsmussla av gös, varmrätten var ett gudomlig rimmat och varmrökt vildandsbröst med rödvinssky, sedan en liten granité av 100% Blåbär som var mycket fräsch. På det Bredsjö blå (som jag faktiskt inte tyckte det var så mycket bevänt med) med syltade gröna tomater. Avslutningsvis fick vi tjinuskikräm med calvadoskokt äpple i de sagda cremekopparna. Jag var nära att slå sönder min, men räddade den i sista stund. Den inhyrda fotografen hade dessvärre mindre tur och lyckades faktiskt slå en i kras. Se där 4000 kr i sjön!

Vid det här laget hade all min blyghet försvunnit (och det var bara delvis vinets förtjänst - jag var faktiskt relativt nykter hela kvällen) och jag konverserade glatt med mina grannar. Till bords hade jag Pelle Agorelius, som hade rökt huvudrättens vildand och som var djupt insyltad i hela Grythyttan och på andra sidan hade jag den fantastiskt trevlige Kenneth Nars som gav mig en välbehövlig snabblektion i finlänskt medielandskap och förhörde sig om den svenska kungafamiljens senaste skandaler (alltför få i hans mening).

Och sen var det kaffe och cognac och jag lyckades till och med förstå ett visst mått danska, något jag gruvat mig för ända sedan jag fick inbjudan. Jens och jag drog oss tillbaka och delade på hans medhavda riesling och diskuterade hamburgerrecept, matnördar och epikuréer som vi är.

Dagen efter började sämre. Inte på grund av bakfylla (den lyste med sin frånvaro), utan eftersom Jens (som var nästan lika försoven som jag) uppenbarligen hade snott det sista varmvattnet. Men det kunde han förvisso behöva eftersom han levererade en intressant föreläsning om nordisk konservering strax efter frukost.

Sedan var det dags för det mest skrämmande: workshop! Vår grupps uppdrag bestod i att förmedla gårdagens middag för någon som var helt ointresserad av mat. Gaah, hur gör man det? Slår dem i huvudet med någonting hårt tills de fattar? Som tur var förirrade sig hela gruppen in i en lång och mycket givande diskussion om vad som egentligen är nordisk smak och lyckades inte fullfölja uppgiften. Däremot blev jag bra mycket klokare!

Slutligen fick vi en sopplunch och till dessert den mest förunderligt goda värmlandstårta jag någonsin smakat. Visserligen har jag inte smakat värmlandstårta innan, men jag tror inte det hade spelat någon roll eftersom alla var lika lyriska som jag. Vi blev lovade receptet, och kanske, kanske kan jag få ett okej till att publicera det på bloggen, för den var verkligen helt ljuvlig. Och med den i magen åkte vi hemåt igen, trötta, glada och mätta.