Jag ska inte säga att min hemresa började i moll, men det var först när jag korsade den franska gränsen som den verkliga glädjen över att vara på resande fot infann sig. Den enda frustration som lyckades krypa över mig var den att vara totalt oförmögen att växla från en mycket undermålig spanska till en mycket rostig grund-dålig franska. Det var fullständigt låst i språkhjärncellerna, jag kunde inte uttala den enklaste fras på franska, minst vartannat ord kom ut på spanska och hade jag kunnat få helskägg istället för morrhår i ansiktet hade jag gömt ansiktet i det.

Nu var mina värdar ytterst väl bevandrade inte bara i Lyons kulinariska hemligheter utan även i inte bara sitt eget utan även en handfull andra språk. Men jag vandrade skamset runt på gatmarknaden uppe i Croix Rousse och vågade inte prata med någon och betraktade blygt morgonkommersen. Förtjusades av plåtlådorna som tjänar som kundkorgar, kastade blickar på de utomordentligt gulliga små och mindre gulliga men desto mer respekingivande större ostarna som hade givit ifrån sig en oemotståndlig odör om det bara hade varit lite varmare i vårsolskenet, anade föga att min relation till grisfötter skulle göra ytterliggare en tvärvändning senare samma dag när jag betraktade grisfötter i rektangulära geléklumpar på rad.

En okänd stad är synonymt med ett myller av outförskade restauranger, turistfällor och guldkorn, kalvben och smakförstärkare, oinspiration och känslor. Man kan googla, läsa bloggar och guider, fråga ut locals under knivhot (inget alternativ eftersom mina knivar ligger i Valencia) eller lusläsa Guide Michelin i en bokhandel. Sedan kan man vandra "gate up å gate ner" som vi säger i Motala och studera menyer, fasader, gästtillströmning och annat ospecifierat.

Har man tur så ser man för eller senare precis vad jag upptäckte några hundra meter ifrån de mest turistvälbevandrade stengatorna i skuggan av Cimetière Loyasse i Gamla stan. Fyra herrar med en imponerande volym som avslöjar ett stort intresse för mat och ätande, med en målvetenhet som avslöjar att de är väl bevandrade i stadens hemligheter, slinker in i en liten oansenlig lokal där ingen som helst energi har investerats i att ge restaurangen ett tilltalande yttre, med andra ord en ägare som lärt sig en sak eller två om prioriteringar. Precis vad jag letade efter.

Fett, okomplicerat och med ordentlig vinägerskärpa. Sedan blev det anklever, tyvärr ingen halstrad som jag letat genom halva stan efter. Jag tycker egentligen inte om patê på foie gras, speciellt inte när den är kylskåpskall. Jag vill ha strukturen och jag vill åtminstone ha den tempererad. Kyparen var också ett riktigt charmtroll som stod och funderade en bra stund med bekymrad min innan han ansåg att han hade plats för mig och som sedan tog det som en personlig förolämpning att jag inte ville äta dagens. Jag återkommer om kvällen.