Pumporna grinar hemtrevligt och lövhögarna driver runt på gata och gård som rastlösa tonårsgäng i höstblåsten. Förutom de löv som jag och barnen krattat ihop och stoppat i svarta plastsäckar, för ett högst hedervärt syfte: att täcka marken på min odlingslott under vintern. Marktäckning överhuvudtaget är hett därute, och jag har svepts med i yran. Var, frågar man mig retoriskt, ligger någonsin marken bar i naturen? Minsta sår där jord blottat sig koloniseras snabbt och är igenväxt på bara något år. Bar jord blöder fukt, läcker näring, utarmar det naturliga mikrolivet och ser dessutom otroligt fult ut, för den som fått den blicken. Att hålla bar jord ogräsfri går inte. Nej, säger man mig i skrift och tal, täck jorden och låt den sköta sig själv därunder. Täck med gräs för näringen, med duk för att kväsa rotogräs, och med löv eller halm för att hålla fukten kvar i marken och maskarna på bra humör.
Må så vara. Men idag var det runt en månad sedan jag kom ut till min täppa senast, en månad då den fått klara sig helt utan tuktan och kärlek. Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig när jag och barnen packade bilen smockfull med lövsäckar och matsäckar för att ta oss ut dit i förmiddags, men det såg ut ungefär som senast, bara vackrare. Det enorma trädet (en poppel?) på framsidan hade nödfällt alla sina löv på en gång och jag fick släpa mina säckar genom drivorna, en utsökt ironi givetvis. Ogräset hade hållits nere av försynen eller kylan eller vad det nu kan ha varit. Mina asiatiska kålblad blommade sorglöst. Bondbönorna hade skrumpnat, men stack ändå upp en och annan blomma - i november! Broccolin sköt fortfarande ett och annat blomskott. Rödbetsbladen var fläckade av kyla och angrepp, tomatplantorna hade kollapsat och lagt sina gröna frukter direkt mot marken för att låta dem ruttna. Min pak choi såg dock fin ut. Grönkålen och svartkålen frodades.
Det är en speciell tid där just nu. Skördetiden är förbi, höstgrävningen står för dörren. Kontrasterna är som störst. Några få ringblommor som brinner av färg mot en palett av dovt och svartnat, fläckat och dött. När jag skrapar med fingret runt de morötter jag inte dragit upp än lyser de skarpt mot jorden, som är så mycket mörkare än i somras. Den stora utgrävningen och avverkningen återstår fortfarande, men idag var det inte dags. Idag var jag bara där för att gladskörda med barnen, innan vi tog oss vidare för korvgrillning. Till middagen åt vi sommarsöta morötter och nyupptagen sparrispotatis till fisken.