[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8891","attributes":{"class":"media-image alignright","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"250","height":"358","alt":""}}]]Nyare rön inom forskningen tyder på att hjärnan är mer föränderlig än man tidigare trott. Om jag förstått det rätt så lär sig hjärnan att till exempel vissa smak- och aromsignaler ger njutning. På så sätt blir vissa förbindelser blir mer och mer framkomliga, som upptrampade stigar till välbehagskänslan. Vi lär oss tycka om viss mat och dryck genom tillvänjning. Stämmer det har jag en särdeles etablerad rutt mellan signaler av halländsk lökkorv och ren och skär glädje. Särskilt om korvskivorna ligger på smörbredd skiva av mellanfina — ett siktbröd med kumminsmak från det unika kooperativet Östras bröd i Halmstad. Men så har jag också blivit inskolad att tycka om lökkorv sedan barnsben. Under sommarvistelser hos mormor och morfar i Halmstad var lökkorven ett självklart inslag i kvällsmaten (ett lättare mål bestående av te, olika bröd, pålägg och lite grönsaker), gärna då i samklang med den nämnda mellanfina, siktegoding eller sesamfröbestrött franskbröd. Än idag förflyttas jag mitt inre till mina morföräldrars oansenliga funkiskök när jag sätter tänderna en sådan smörgås. Sådan lökkorv är en försiktigt kallrökt påläggskorv, gjord på en blandning av gris, nöt, späck, potatis, socker, kryddor och så förstås, lök. Korven är tjock som en gurka och krökt i en vacker ring, och man äter den med fördel i skivor om 2-3 millimeter. Konsistensen är fast utan att vara torr eller hård och strukturen är mellangrov med tydliga små bitar av lök, fett och kött. Den smakar friskt av löken, aldrig sådär ankommet, som en del andra påläggskorvar. Det är förvisso inte bara jag som uppskattar denna charkprodukt, i Halland köps den ofta ringvis och tillverkas den av flera olika livsmedelsfabrikanter på västkusten. Den främsta sorten anses av många vara Risbergs som vann silver i chark-SM 2006, men varianten som görs av Korvpojkarna, som knep bronset i samma mästerskap, är också populär. KF brukade också ha en ypperlig version, men dumma centraliseringar har rensat bort många lokala produkter från handeln – däribland lökkorven. Jag blev också lite besviken när en källa inom charkbranschen avslöjade att Konsums lökkorv på sin tid tillverkades i Norrland. Det finns förvisso lökkorvar från andra provinser än den halländska, bland annat Småland. Men ingenstans har jag funnit den där speciella lite friska och köttiga smaken. Förresten är kanske inte tillvänjning av hjärnan den enda njutningsmaximerande mekanismen i sammanhanget. Eftersom jag aldrig haft tillgång till lökkorv året om, utan bara när jag är på semester i Halmstad, blir njutningen aldrig uttjatad, aldrig vardaglig. Ingen habituéring här inte. För mig framkallar en enda tugga en mäktig déjà vu, verksammare än vilket släktfoto eller anekdot som helst.