Lilja och maten
Livet, om man vill hårdra det en smula, är en tät följd av brytpunkter, tillfällen från vilka man inte kan gå bakåt: en gräns som passerats, ett sigill som brutits, en oskuld som rykt. En sådan kan vara dramatisk och omvälvande – eller far förbi utan att märkas. Av de brytpunkter som i längden inte kan undvikas, och som i det här speciella fallet var helt utanför hennes kontroll, önskade nog vår dotter Lilja att vi väntat bara en dag till med att låta henne äta vuxenmat till middag.
[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8347","attributes":{"class":"media-image alignright size-thumbnail wp-image-572","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"140","height":"126","alt":"Lilja L\u00e5ngvind"}}]]Det var en riktigt fin och varm sommardag, vi var nyss hemkomna från semester och det var bara några veckor innan min pappaledighet skulle kicka in. Under semestern hade det ätits blåbär och smultron, badats i hav och trädgård, slumrats i hammock och på strand. Liljas krypande hade gått från avigt till stadigt på ett par dagar. Alla formkurvor pekade uppåt, kanske var det därför vi just den dagen ville inviga henne i det nästan heligaste. Hur det än var så hade vi dåsat och hållit dålig fart i värmen under eftermiddagen, och plötsligt var det middagsdags. Kylskåpet var precis sådär tomt som det brukar vara efter en semesterresa.
Jag gjorde en ljummen sallad. Vi hade fått med oss böckling från Borka strax nedom Hudiksvall. Till det kokt färskpotatis, smörsvängd gurka, någon form av getsmakande hälsingeost och en spartansk men duglig senaps- och gräddfilssås. En typisk sommarrätt alltså, en sådan som inte får ta någon tid och som man lagar till utan krav eller anspråk på gastronomisk kanonisering.
[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8348","attributes":{"class":"media-image alignleft size-thumbnail wp-image-573","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"197","height":"184","alt":"F\u00f6rsta g\u00e5ngen med v\u00e5r mat"}}]]Vad kunde inte ha förstörts den dagen. Lilja, denna knappt ettåriga och osannolikt matglada unge som vuxet och tålmodigt ätit vilka smakprov vi än testat på henne smakade på salladen, sköt fatet ifrån sig med tydlig skepsis och vägrade befatta sig med den. Hon såg på oss med sina runda oskyldiga ögon i djupaste misstro. Vad var det vi försökte med? Och vad hade jag egentligen tänkt med som valt böckling, getost och senap till ett barns första vuxenmåltid? Mer behöver egentligen inte ordas om saken. Att truga var meningslöst, jag minns inte hur vi löste det med reservmat den kvällen men det kan kvitta nu.
Hade Lilja präglats för livet av vårt taffliga försök? Skulle hon resten av livet lida av denna skinnerska negativa förstärkning till vår mat och redan nu tvinga oss in på spåret med fiskpinnar, makaroner och hot dogs? Traumat uteblev den gången, gudskelov; vid middagen följande dag syntes aptiten inte alls hämmad av gårdagens totalmiss. Nu, snart ett och ett halvt, äter hon allt (utom en del gröna blad och ost i skivor) med nästan lillgammal värdighet och koncentration, hennes gaffelföring är en fröjd och kvoten mellan nam-nam och blä väger tungt över på vår sida. En unge vars favoriter är lågtempad lax, risotto och broccoli (gärna samtidigt) måste man bara älska.
Hur gick det för er? Valde ni smartare mat?
Kommentarer
*ler*
Vad valde vi egentligen? Gud, vad man glömmer fort. Men eftersom min mamma inte var i livet när min äldsta dotter föddes krängde jag maniskt mycket facklitteratur om barn, mat, fostran etc.
I en av böckerna stod det om att barnens sätt att spotta ut tuggan och missnöjt rynka på näsan egentligen var en smart överlevnadsreaktion för att undvika förgiftning och alltså sund skepsis.
Efter det fortsatte jag glatt att prova nytt... Medden verbala utvecklingen kom så småningom förklaringar till varför de inte gillade det ena eller andra. Alla tre barnen tycker om varierad mat och äter oftast upp det som serveras, men individuellt har de helt olika favoriter - och hatobjekt.
Har du testat böckling? : )
Nä, men makrill. Gick sådäääär ;-)
En bra historia:). Liljas blick säger allt!
Det är bara att vara tacksam för att hon sneglade fram den blicken precis när jag tog fotot. Utan den, inget inlägg.
Nån som läste Strage i morse förresten? : )
Åh, jag minns. Första vuxenmaten för min förstfödde (13 år nu och äter oss ur huset) var av någon anledning Janssons frestelse. Vilket han åt med god aptit, jag tror vi hade tur där. Jag menar lök och anjovis...
Son nr två som endast är 1,5 år yngre var från första stund ett matvrak. Första vuxenmaten minns jag tyvärr inte, däremot minns jag mycket väl att han vid nyligen fyllda 1 år i ett obevakat ögonblick svepte ca 4 cl whisky. Vi stod blickstilla och väntade på hostattack, skrik, kräk, vad-som-helst, medan han drog bara en djup suck och stultade vidare till synes helt oberörd.
4 cl whisky, rakt upp och ner! Det oroande är att det brukar tarva viss träning... : )
Storebror (idag 5½) började på eget bevåg med libanesisk meze vid 8 månaders ålder, på ett av Söders lunchhak. Han började med en mild hoummus som sedan åtföljdes av andra fantastiskt smakrika röror som alla slank ner lätt som en plätt, liksom hackade kalamataoliver och baba ganush. Därefter satte vi stopp för matfröjden, varpå sonen somnade, mätt och nöjd. Lillebror (idag snart 4) har aldrig ätit barnmat utan velat ha övriga familjens föda sedan 6 månaders ålder. De äter fortfarande bra och enda "problemet" är att man måste påminna dem om att äta lite kött/fisk och inte bara frukt och grönt. Lilja kommer att bli en finsmakare av klass - äpplet faller inte långt ...
Sidor