Mina modersinstinkter har väckts till liv. Nu är de inte starkare än att jag utan dåligt samvete men med lite separationsångest kan överge föremålet i fråga. Men ändå. Det är libbstickan har tittat upp ur jorden. Den franska dragonen också, i flock. Dragonen och libbstickan flyttade hem till mitt föräldrarhem ungefär samtidigt, men de kom från helt olika uppväxter.

Dragonen från sin klassiska överklassfamilj, franskt ursprung, fanbäraren i en god bearnaise, stolt och stilig. Säljes dyrt i kruka. Libbstickan har länge slitit med att vara ett missförstått geni inte uppskattad i sin egen tid. De senaste årens heta trendört javisst, men stockholmarna köper fina örter på ask, ute i landet växer den undangömd och föraktad som ogräs mot baksidan av huset där ingen ser.

Så var det också hos blomsterhandlaren i mina trakter eller rättare sagt i min mors, i Fågelsta, timjan det hade han, persilja förstås, den fina dragonen för mig som lagade sån där förnäm mat, sjuttioelva sorters basilika, chilifrukter stora som mumsdbitar, nej matväxter det var inget som sålde men blommor kunde jag väl köpa till mor. Som svar på frågan om libbsticka blev jag nästan utskrattad, men visst hade han ogräs om det var det jag ville ha. Fast den var inget som fick förstöra den vackra fasaden av hans boning. Med högaffels i högsta hugg ledde han mig runt husknuten till det största libbstickabestånd jag någonsin skådat, som en mer än manshög skog vilande mot husväggen. Han hade inte haft vett att uppskatta den men alltjämt för mycket hjärta för att kunna förvisa den. Utskrattad, bespottad, gömd, men där levde alltjämt det gamla svenska matarvet vidare år efter år i långa grova selleriliknande stjälkar med stora lätt gulnande blad påminnande om persilja.

Jag adopterade en planta som hade svårt att finna sig tillrätta inflyttad i landet där hemma under förra sommaren. Men i år skjuter den friskt och glatt fram med gott försprång på såväl mynta som dragon. Den utslagnes revansch. Nu lär jag inte återse den något mer i år tyvärr. Ska lobba för att restaurangen skaffar en egen libbstickaodling uppe i Umeå. Kanske som en del i ett större projekt i bevarelsen av gamla tidens matväxters tjänst.

Libbsticka är en dokumenterat god smaksättare i många sammanhang, för att ge buljongen tunga på vågen eller för att lyfta skaldjur eller köttgrytor. Men godast är den i egen majestät, där den år blomma ut utan konkurrens och spela ut den fulla vidden av sin sötma, undertryckta beska och inte minst selleritoner i falsett. Kanske som en granité.