Isobel skriver om lardo så att jag vill rusa och köpa på stört. Men vart rusar man? Tja, den bästa lardon jag ätit i Sverige importeras av den underbara tokan Gina Hjort. Med största sannolikhet hittar ni ett par av hennes lardosorter på NK Saluhall.

Lardolindat är varit ett stående epitet på krogarna senaste åren. Orsaken är helt enkelt att det mesta som är gott blir ännu godare i lardons mjuka omfamning. I synnerhet fisk och skaldjur trivs med lardon. Själv är jag mer inne på mer burdust bacon just nu och så fort receptmallen till Taffel.se är färdig presenterar jag den hittills enda kända kuren mot långtråkighet. Det vill säga den dystra känsla som ofelbart uppstår när jag kikar ner i Årstidernas fisklåda och ser långa. Behöver jag säga att boten är baconbaserad?

Långa är helt enkelt en mycket svår fisk. Tarvligt grov och liksom barrig och ullig samtidigt. Mysko, lite stearinlik smak. Jag har senaste veckan börjat inse att det inte är lutet i lutfisk jag avskyr utan helt enkelt själva fisken.

Enda gången jag drabbats av en liknande antipati för en fisk var under en semester på Madeira då jag råkade på ett särdeles misshandlat expemplar av den hajpade djuphavsfisken espada. Samma jolmiga ullighet, samma dävna smak. Här hade inte ens den omsorgsfullaste lardolindning hjälpt.