Jag läser just nu om en av mina största läsupplevelser: Kristin Lavransdotter.

Första gången var jag 15 och blev så tagen att jag tror jag flämtandades en månad efteråt. Nu, när jag snart fyller 32, är det en ännu starkare upplevelse och jag läser den så annorlunda.

Då när jag var femton och arg. Då såg jag revolten. Föräldrarna - jag ska minsann visa dem. Och när Lavrans dog borde jag kanske känt ett styng av framtida skräck över Kristins ångest, men jag var ung, dum och empatistörd såsom alla är mitt i sin frigörelse. Kristin kämpade, Kristin blev förnekad. Kristin fick till slut. Hon hade kunnat vara så enfaldigt god om hon inte var så enbarmerligt dum. Hon valde friheten och hatade vartenda ögonblick. Hon ville ha Erlend Nikulausson, fast lugnare. Hon ville ha Simon Darre, fast friare. Hon är alla vi som stod mellan två hötappar livet ut. För det plägar man att göra. Om inte. Om jag bara och inte en enda rörelse avslöjar tankens flykt.

Om. Om du bara. Jag vill dra en parallell till Kristin Lavransdotter med risk för att häda. Dagen efter, av Lionel Shriver. De äter popcorn och spelar snooker var mitt första minne från den, men sedan läser jag om den. Den handlar om en kvinna som väljer båda. Eller rättare sagt, den är ett stort om. Mellan alla rader, mellan alla kapitel, mellan varje liknelse har ett stort OM kilat in sig. För man får nämligen vara med på båda sidor. Och inget är rätt. Det finns inget rätt. Det finns ingen sann förälskelse som man kan överge en kärlek för. Det finns ingen sann kärlek man kan stanna för. Man är aldrig i ett med en annan människa utan man är två solitärer som kan försöka överlappa varandras orubbade cirklar.

Får jag säga någonting som jag hoppas stanna med er, de unga som läser mig: Sann kärlek finns inte. Man arbetar för den.

Men Kristin Lavransdotters svek mot sin far påminner mig om mitt mot honom. Jag flydde också med en man en gång. Jag rymde. I dummaste yngsta argaste. Jag hade en pojkvän då men han hade åkt till Peru och jag var så rasande på honom för det. Skitsamma att han hade lovat sin familj, skitsamma allt. Han svek, lämnade en hel sommar. En sommar? Det var fortfarande en evighet när man var nitton, det var först efter 25 som de liksom swischade förbi).

Jag lyckades dra dit en kille som jag borde legat med för år sedan när jag var osäker, om någonsin. Vi höll handen i samma säng, min far råkade se oss och exploderade i atomer (som om min far inte haft sina otrohetsaffärer? Han har haft fruar överlappande. Känner jag honom hälften så väl om jag känner mig själv skulle jag säga att det är därför han blev så rasande. Att han uppenbarligen förde sitt livs olycka vidare).

Vi smög ut i morgonkvisten.

Kristin Lavransdotter smög också ut. Ung. Hårdhuvad. Sedan började folks älskarinnor dö dramatiskt och med gift runtomkring henne. Det gjorde de aldrig för mig. Jag var rasande på min far men saknade honom så att jag gick sönder. Det tog nog ett halvår innan jag lyfte luren och trevande sa "pappa?" och jag hörde hur han jublade bakom sitt nonchalanta "Jaa?". Jag har aldrig hämtat mig riktigt från från det.

Hur Kristin någonsin hämtade sig vet jag inte, när Lavrans visar sig vara bättre än hon tror. Ibland sviker man dock med flit, för att kolla om de fortfarande älskar. Det ångrar alla som gör det och det är inte en sentens jag försöker mig på. Man gör det.

Allt det det där är överspelat nu.

När jag Läser Kristin Lavransdotter nu ser jag en ung kvinna som är så kär i sin far att hon har svårt att hantera männen kring sig. Simon Darre är visserligen en käck typ, men han är för fet och han är liksom klängig. Hennes far skulle aldrig klänga för kärlek. Han visste ju att han var älskad! Erlend har Kristin lika kär, och älskar henne lika ovillkorligt som fadern (även om han låter underhålla sådana flickor som skulle ty sig till honom),men efter den första tidens kärlek liksom går tiden i kål, och Kristin blir med barn. Bröllop i sirapsfeber. Hennes far lät henne komma undan med allt, men Erlend örfilar upp henne redan på tunet till Husaby. Där och då blir Kristin rasande och det dröjer tills hon slutar vara arg.

Jag tänkte skriva lite mer om Kristin Lavransdotter i morgon. Då kommer även fasterecept från 1300-talet som jag tänker mig att det skulle vara.