[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"9231","attributes":{"class":"media-image alignright","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"210","height":"316","alt":""}}]]Med jämna mellanrum försöker jag mig på trädgårdsodling. Ok då, balkong. Men il faut cultiver son balcon har ju inte riktigt samma schwung som il faut cultiver notre jardin, tycker jag. Men det som startar med Candide brukar sluta i Hamlet (eller kanske snarare Reservoir Dogs, trädgårdssaxar ska man handskas varsamt med) och allting bara dör. Men nu har någonting hänt. Det växer så det bara knakar. Det vill säga, gurkörten växer så det knakar. De andra örterna dör i vanlig ordning, den här gången dock inte på grund av min misskötsel utan som en flock förtvivlat kämpande neanderthalare dömda till undergång till följd av en konkurrerande arts aggressiva expansion. "Gurkört?" undrar ni. Nej, jag hade ingen aning om vad det var när jag köpte den men kombinationen av lustigt tyskt namn (Borretsch) och ätbara blommor gjorde att jag slog till. Nu visade sig blommorna inte vara mycket mer än just ätbara (även om de är blå och fina) men den ohämmade tillväxten fick mig att börja leta efter alternativa användningsområden. [[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"9232","attributes":{"class":"media-image alignleft","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"165","height":"220","alt":""}}]]Inte för att jag hade så stora förhoppningar, bladen var obehagligt taggiga och lukten påminde visserligen lite om gurka men var inte helt angenäm. Efter lite googlande insåg jag emellertid att jag befann mig på helt rätt plats för att utforska gurkörtens kulinariska möljigheter. Det är nämligen nästan bara i Tyskland som gurkörtens blad används i matlagning och lite mer googling gav snabbt en huvudkandidat: Frankfurter Grüne Soße. En sås på sju sorters örter och hårdkokt ägg lät tilltalande, min Sauce Gribiche med liknande uppbygggnad brukar inhösta mycket lovord så det här var definitivt värt att pröva. Rent litterärt var det också en fullträff, mitt trädgårdsodlande i Voltaires anda utmynnade i ingen mindre än Johann Wolfgang von Goethes favoriträtt (Uppgifterna om att det var Goethes mor som uppfann såsen verkar däremot vara rent påhitt). Frankfurter Grüne Soße har många släktingar, salsa verde i Italien, sauce verte i Frankrike, mojo verde på Kanarieöarna och en del regionala varianter i Tyskland. Den frankfurtska varianten innehåller förutom gurkört också persilja, körvel, gräslök, ängssyra, krasse och pimpinell (inte heller det någon ört som är stapelvara hemma hos mig ska erkännas). Libbsticka, maskros, dragon, lök och inlagd gurka förekommer också i många recept men det förefaller vara de sju förstnämnda som är originalet. Örterna hackas fint - purister avfärdar bestämt användandet av maskiner - och blandas med Saure Sahne (typ gräddfil, jag tycker faktiskt att man gärna kan utesluta den men då är det ju inte äkta Grüne Soße längre) och hackat hårdkokt ägg. Ibland passeras äggulan först genom en sil. Slutligen tillsätts vinäger och olja. Olivolja är gott men knappast tyskt. Andra recept föreslår valnötsolja men jag tycker att en fin rapsolja är ett bra val. Enligt tradition äts såsen till kokt potatis, kokta ägg, kokt nötkött eller kokt fisk. Ja de gillar att koka saker i Tyskland ... Själv anser jag att den passar ännu bättre till gris, men ha då gärna något tillbehör med utpräglad sötma. Proportionerna mellan de olika örterna är i de flesta recept jämnt fördelade, allmänt gäller att ingen ört får utgöra mer än en tredjedel av det totala örtinnehållet. Mängden ägg, gräddfil och olja varierar däremot ganska mycket från recept till recept. Jag föreslår att ni själva prövar er fram till de optimala proportionerna men som utgångspunkt fungerar en ordentlig näve av vardera örttyp, två ägg, gräddfil efter smak och olja efter samvete. Smaka sedan av med salt, peppar och vinäger. Gurkörten då? Nja, i ärlighetens namn vet jag inte om Grüne Soße skulle bli sådär väldigt mycket sämre utan gurkört, men den ger absolut en ganska lustig bismak (och lustigt slår ju gott i alla lägen när det handlar om mat). Det är dock framförallt ängssyran som ger den här såsen dess särprägel, dess fruktiga (påminner det inte lite om hallon?) smak ger såsen, trots den stora mängden olja, en fräschör som ofta står i välbehövlig kontrast till den annars ganska stabbiga tyska husmanskosten. Men det är gurkörtens förtjänst att jag upptäckte denna underbara sås och för det kommer den alltid att ha en plats i mitt hjärta, om än inte särskilt länge till i min balkongkruka. Har du också invaderats av snudd på oätliga växter? Vad tycker du om gurkörten och  Grüne Soße? Släpp loss i vår diskussion!