I helgen försökte jag mig på svampplockning. Vinterskivling, ni vet. Till saken hör att jag bland matsvampar kan skilja på kantarell, champinjon, röksvamp och stolt fjällskivling och kanske också karljohan och kosopp om det krisar. Sen tar det stopp, trots att jag som lantlolla borde kunna varenda liten riska i skogen. Men nu var det i alla fall dags att förkovra sig i de ädla basodiomcoterna.

Ja ja, jag googlade ett par bilder på vinterskivlingen, packade ned en svampbok och en kniv i anoraken och utrustade mig på bästa Bert Karlsson-maner med en plastkasse i högsta hugg. Hur svårt kan det vara? Det kryllar ju inte direkt av svamp att förväxla dem med så här års i alla fall...

Jag vandrade runt bland lövträden i grannskogen och tittade noggrant på vartenda träd. Jag misstänkte att grannarna tog mig för en sävlig pillerknarkare, men svamp skulle jag hitta. Jag kollade björk och ek och en massa andra lövträd som jag inte kommer på vad de heter (alm? asp? al? Alla heter ju likadant!). Inte en svampjävel! Jag strövade runt i flera timmar bland susande träd och när jag började se bergatroll mellan klipphällarna tyckte jag att det var dags att bege mig hemåt. Vinterskivling, pyttsan!

När jag kom hem gick jag in bakvägen och plötsligt ser jag någonting orange lysa i ögonvrån. Vad nu då? Inte kan det väl..? Jodå. På ett obestämbart lövträd sitter två små ynkliga svampar och häckar. Jag tittar på svampen. Jag kollar i svampboken. Jag fånstirrar på svampen och dubbelkollar i svampboken. Det verkar banne mig vara vinterskivling! Jag känner mig så stolt över att ha hittat och identifierat en svamp att jag snabbt glömmer nesan i att inte ha sett svampen för alla träd.