I helgen är vi uppe i sommarstugan i Hälsingland och startar våren men tyvärr verkar inte våren vara meddelad. Fyra grader, ihållande regn och genom regndiset skymtar jag en snöfläck på Middagsberget. Nåja, snart kommer våren i alla fall. Vid den tidiga morgonens rokognisering i trakten såg jag tre råbockar. Det skulle vara fan om inte en av dem kan hänga från mitt kökstak om ett par veckor. Vi får nämligen jaga råbock på våren i Hälsingland och några andra mellansvenska och ostliga landskap. Tack Tjernobyl för det. 

Men jag tänkte ju inte skriva om Tjernobyl utan om mat, och namnen som maträtter har. Det verkar nämligen vara förbannat viktigt att vi benämner saker vid deras rätta namn. Samtidigt är det minst lika viktigt att vi tänker på att "en äkta chili absolut inte får innehålla tomat eller bönor". Jag spyr på det.

Om jag berättar för någon vid en middag att jag bjuder på 'pho ga' så kommer personen jag pratar med, med 93%-ig säkerhet, inte ha en aning om vad jag menar. Visst, har jag en skäggig svensk man i 35-årsåldern boende i storstadsregion hemma på mat, så har jag i alla fall fångat hans intresse, men för de allra flesta betyder pho ga ingenting. Speciellt inte eftersom jag antagligen uttalar det [fö gau] också. Jag skulle behöva lägga till att det är en vietnamesisk kycklingsoppa och säga något om vad den innehåller.

Ni vet Skägget, han skulle vara nöjd i början men under middagen skulle han se bekymrad ut. När han senare på kvällen går hem med sin fru så nämner han lite irriterat för henne att pho ga minsann ska innehålla kardemumma men absolut inte jordnötter. Stackars Skäggets fru. Samtidigt som det är viktigt att vi benämner sakerna vid deras rätta namn blottar vi oss alltså. Nu krävs det att vi vet vad vi håller på med. 

"Kan jag köra med den lyxiga leverpastejen på banh mi och var i helvete sätter jag alla apostrofer och skit på bokstäverna när jag skriver namnet?"

"Vad har jag här, är det polpette (italienska köttbullar) eller polpettine (små italienska köttbullar)?"

"Hur stor är en liten köttbulle?"

Jag har under en längre period mer och mer börjat sky de här resonemangen. Att en äkta vad-det-nu-är inte får innehålla vad som helst kan jag väl kanske köpa, då det kan finnas någon kulturhistorisk bevarandeaspekt på att saker har olika namn (se carbonaragate). Det har dock inget med smaken att göra för chilin som absolut inte får innehålla bönor och tomat behöver inte på något sätt vara godare än en bastardvariant av chili.

Är det inte ett märkligt beteende att kommunicera med ord som måste googlas av medmänniskorna? Nog måste man kunna förutsätta viss språknivå hos dem man talar eller skriver till men man behöver väl inte göra det svårt för dem i onödan?

Min lösning är att jag slutar skriva ner obegripliga namn. Mina recept får heta vad de är på svenska istället. Då risken är för stor att göra fel med "pho ga" skriver jag istället "vietnamesisk kycklingsoppa". Att påstå att den är vietnamesisk är så klart också ett farligt beteende, risken är att det kommer skägg och skäller på mig men den risken måste jag nog ta.

Nu ska jag gå ut i regnet ändå. Vår simuleras bäst med ett rejält underställ och en regnrock.

Här har ni förresten ett recept på Vietnamesisk kycklingsoppa, det var det jag började skriva ner innan jag blev gubbförbannad här på kammaren.