Är Gastronord värt en resa? Tja, jag behöver ju inte ta det beslutet eftersom jag bara behöver ta bussen en kvart och kan plocka upp knodden från dagis på väg hem. Tyvärr är 75 procent av utbudet slätstruket. För mig som skriver om mat är det två saker som lockar.
Det första skälet till att besöka Gstronord är för att hålla koll på var mainstream-maten ligger och den blir lyckligtvis allt bättre, även om deras försök att låtsas vara småskalig irriterar. Gårdskyckling? Ja, vad skulle det annars vara? Citykyckling? Det beror ju helt på hur man definierar en gård. Inte är det i Bullerbyn eller på Sörgården de drivits upp ..
Det andra skälet är de få småproducenter man kan möta. Värt att notera är att även de stora grossisterna gärna frontar med småproducenternas varor. Är det alibin eller genuint intresse? En av inköparna på en stor grossist säger det rakt ut att det är att få arbeta med småproducenter som Löfsta Herrgårdsmejeri som ger den verkliga tillfredsställelsen i jobbet. (Tacka för det -- Löfsta ostar är kulturklenoder!) Men det är ju inget som syns i kvartalsrapporterna, tillade hen syrligt.
Nåja. Några favoriter vill jag dela med mig av. Det läckraste läskeblask jag smakat i hela mitt liv heter Djahé och består av
lime (sort okänd), rårörsocker och pepprig indonsisk ingefära. Syrlig, frisk och larvigt aromatisk. Ordet fräsch ligger farligt nära till hands, men den är på intet vis insmickrande. Bredvid står en algläsk vid namn Helga med ingefära och mynta som inte var att leka med. Eller om det var just det den var. Mycket intressant. Företaget heter Rootable, de utbildade "te-sommeliererna" som driver det säljer även ljuvligt te.
Är man matskribent verksam i Norden har man snaskat kotte som en satans älg senaste åren. Efter en resa till Helsingfors och diverse menyer komponerade av skogstokiga kockar, svettades jag terpentin i en vecka efteråt. Tyvärr är tall- och grantrenden inte alltid njutbar. Produkterna från Skogens Sköna Gröna är ett litet undantag. Kryddig gransirap med smak av sommarskogssus. Granolja där det fräna, friska balanserades perfekt med nötig kallpressad rapsolja. Missa inte drank-knäcket som görs på de syrade resterna av sprittilverkning smaksatt med bland annat gran. Smakar som surt hyvelspån av furu, fast på ett bra sätt.
Vackraste montern gav den fjärde upplevelsen värd att nämna. Grafiska designern Katy Kimbell hade helt enkelt beslutat sig för att göra mässans bästa monter. Hon lyckades med råge. Granar i taket och svulstiga svampskulpturer. Ja, Smakriket satsade stort på svamp. Stefan Eriksson smörstekte dyrbara exemplar av den notoriskt svårodlade maitaken. Tänk dig en blandning av solt fjällskivling, ostronskivling, sötstekt lök och kycklingskinn. Dreglar du? Bra, då är du på rätt blogg, men det blir bättre: Sista sekunderna av stekningen svängde han ner bitar av en rapssort söt som sparris och krunschig som broccoli. Blev du hagalen? Tyvärr inte mycket jag kan göra åt det. All maitake som odlas av Hällestad Svamp går till den enstjärniga krogen Daniel Berlin. Eftersom jag log så vackert (eller för att jag hade presskort) brassade han sedan på vaktelhjärtan. Söta, mjälla med ett stråk av mörk leversmak som räddade dem från att vara allt för lättälskade. Kanske det jag vill äta som min sista måltid.
Sedan är det förstås alltid värt att kika in hos Gina på Italiana Food Selections. Jag fick en dryg halvtimmes privatföreläsning av en av Italiens mest renommerade olivoljeproducenter och mumsade kokt skinka, salamiburgare och sötrinnande gorgonzola. Till och med i mitt då katatona tillstånd var det en njutning.
