Julen är en helt speciell period i vårt matkulturella år. När vi resten av året äter individuellt efter bantningsdieter, träningskostideal och olika uppfattningar om vad som är farligt att äta, vänder vi under några korta julveckor tillbaka till ett historiskt traditionsätande. Nu blir matens ursprung och relation till släkt, uppväxtplats och familjerötter det viktigaste. En av de mer traditionstyngda julmåltiderna i det egna yrkesåret är arbetsgivarens tack till sina anställda. Under en gemensam måltid tackar man varandra för året som gått och vanligen får man också en julklapp. Det är också en måltid som i julens magiska tid pekar framåt, alltså att samarbetet ska bli lika gott också nästa åt.
Det här ”jultacket” finns belagt i historien. Det skedde på julafton där man på både bond- och hantverksgårdar under julaftonsdagen avslutade arbetet inför julfriden. I ladugården skulle det vara städat, djuren utfodrade med fint hö och kanske också ett juläpple. Alla verktyg och redskap var ordentlig upphängda och kanske ställdes också en julkärve ut till småfåglarna (den kärven som Emils pappa i Emil i Lönneberga tycker är ett hemskans slöseri!). Det skulle också vara nystädat inne, jultextilierna som bonader, dukar och eventuella gardiner upphängda och på golvet ett tjockt lager med färsk halm. På 1800-talet när trasmattorna blivit vanliga lades de ut nytvättade och halmtraditionen försvann. Men det blev nu å vanligt att strö enris på golvet som när det trampades sönder spred en fräsch terpentindoft i huset (man hade alltså även skor på sig inne).
Mitt på julaftonens dag kallades gårdens anställda in i köket för en speciella fest som kallades för ”dopparedagen”. Ledigheten stod för dörren och de anställda och alla i gårdsfamiljen bjöds på bröd, köttspad för dopp i grytan, smör, ost och något kött. Det finns några få uppteckningar om dopparemåltiden. På en hemsida med släktens Keys historia (slaktenkey.se) återges en uppteckning från 1897 av Viggo Key om julaftonens dopp i grytan:
”Julafton - På fm gingo Fredrik och jag till Österby. Klädde sedan granen och kl 1/2 2 samlades folket i köket. En stor kittel kokade med härligt dopp. Stodo i kö och sänkte skifvorna i djupet. Stora stycken flöto omkring som "flottiga tankar", och fiskades upp då de hindrade matordning (?) Ibland sattes strösupar emellan att fördrifva fettet med och släcktes af med färskt öl. Skinka, kött, korf och fruktsoppa utgjorde den mera reella födan. Klenät kom sist. Drängarna gjorde skäl för födan och spisade på rätt friskt. Sedan kaffe och cigarrer och sedan man sofvit en stund utdelades julklapparne.”
Varje anställd fick så en julklapp, ibland två. Den ena julgåvan var julhögen, en brödhög med fyra-fem sorters olika bröd, från grövre bröd till fina julbröd. Det var en ganska stor hög, kanske vägde den 3-4 kilo och den fick man ha för sig själv under hela julen och äta av när man ville. Det var en stor skillnad mot resten av årets måltider som alltid var noggrant reglerade, och som åts i gemenskap och ransonerades eftersom matförråden skulle räcka till nästa skörd. Det var inte ovanligt att drängar och pigor tog med sig julhögen hem till sina föräldrar och familj som bodde någon annanstans i socknen. Den andra julgåvan bestod vanligen av något användbart som ett tyg som kunde sys till en skjorta, kjol eller byxor, kanske lite snus och tobak. Efter att dopparmåltiden var slut vid 16-tiden gick var och en hem till sig för familjejulfirande om man inte hade för lång hem. Doppet i grytan är alltså både en maträtt och en allmogens julmåltid som egentligen inte ska stå på vår tids stora julbord utan det tillhör jultacket till de anställa.
Runt 1890-90 när vårt moderna julfirande skapas med färggranna julkort, julskinka och julgran, tyckte de borgerliga nationalromantikerna att doppet i grytan var en gammal hednisk rätt. Därför kunde den med fördel just vara med på det stora julbordet med den likna hedniskt uppfattade rimmade julskinkan (också den ny på julbordet vid denna tid). Doppet fick en lite konstig placering, inte sällan mellan det borgerlig sill- och julsmörgåsbordet som inte allmogen åt och julbordets varmrätt och som då var kött, kanske lutfisk eller julgädda. Men införandet av både doppet och julskinkan innebar att här började julbord växa i omfattning så att det blir till slut blev för stort för att man skulle kunna orka kunna äta av allt.
Under 1900-talets början utökas jultacket till de anställda till att bli en mindre julmåltid med kött, ost, smör, bröd, dopp i grytan, öl, snaps och kaffe och många julkakor, som ovan i Carl Larssons bild ”Julafton” (1904) hämtad från hemsidan för Carls Larssons Sundborn. Där bjuder gårdens bonde sina anställda till bords, och utbringar en julfredshälsning med en julgåva. Senare blir det gradvis en större julmåltid med ett julsmörgåsbord, lutfisk och risgrynsgröt. På 1970-talet uppstår också varianter med julfirmafest eller ibland att man går och ser en julshow tillsammans som nu på 2000-talet. I skattelagstiftningen omfattas till och med jultackmåltiden av en särskild lagbestämmelse och Skatteverket skriver att: ”Julmåltider för anställda är en skattefri förmån för de anställda om det är fråga om intern representation, till exempel en personalfest. Julgåvor till anställda är skattefria för de anställda om värdet inte överstiger 450 kronor inklusive moms.”
Företag med mindre pengar bjuder mer återhållet, kanske ett enklare julbord på restaurang, en enklare jultallrik eller julskinka och potatismos i personalmatsalen med några fina sillinläggningar till förrätt och julkakor till dessert. Men alla bjuder. Julmåltiden är också en populär årsavslutningsfest för föreningar och för många företag ett tillfälle att säga ”tack” till sina kunder genom att dela en måltidsgemenskap.
Jultackmåltiden är inte någon unikt svensk tradition utan återfinns i de flesta länder som firar jul. Arbetsplatsens anställda samlas, julfrid och en tacksägelse för gott samarbete uttalas och man bryter sedan bröd i en gemenskap. Det som är speciellt med den här julmåltiden är att den för några timmar suddar ut de klassmässiga nivåerna i företaget. Chefen sitter bredvid sina anställda oavsett nivå, och det tillhör god ton att ledningsgruppen och chefer sprider ut sig bland de anställda så att rangordningen blir mer osynlig. Julmåltiden och det dagliga fikat på många arbetsplatser liknar därför varandra mycket: en otvungen och jämlik måltid. Men även om det känns jämlikt så är det inte alltid det. Det är som bekant aldrig ett bra tillfälle att använda julfesten som ett tillfälle att säga vad man verkligen tycker om sina arbetskollegor eller sina chefer.
Julmåltidstacket har i Sverige en inneboende mediarisk i sig. Bjudandet av mat och dryck (helst om det kallas för sprit) och som bekostas av skattepengar väcker inte sällan julens stora missunnsamhet. Nyhetsreportage om myndigheter som tackar sin personal kan ge en känsla av misshushållning med skattepengarna. De svenska medborgarna har givit två myndigheter ett särskilt matuppdrag. Det är Svenska Institutet (SI) och Livsmedelsverket (SLV), där SI har till uppgift att främja bilden av det svenska matkulturarvet utlandet och SLV har till uppgift att ta tillvara ett bra ätande och en måltid i traditionsgemenskap. Men båda myndigheterna säger, enligt radions Ekot, att jultacket till den egna personalen är för kostbart och onödigt i förhållande vad det ger. SI som på sin hemsida minns att man vill främja den kulturella Sverigebilden i världen, tycker att just att den här traditionen inte tillför något. Och Livsmedelsverket känner positiv glädje över att hellre lägga pengar på friskvård och på sina konst- och trädgårdsföreningar, än på julmåltidstacket. De har också tagit bort julklappen till sina anställda.
Den månghundraåriga traditionen behöver förstås inte överleva, det finns inget självändamål med den utan ska bara finnas kvar om den är viktig för människor. Sparar man verkligen pengarna (= lägger dem på annan myndighetsverksamhet) så är det säkert en välgärning även om det sannolikt är en obetydlig styver i myndighetens totala budget. Men att de två myndigheter som borde ha mest försvarsvilja för värdet av matkulturella traditioner väljer bort julmåltiden för sina anställda, och dessutom som lök på laxen, ser ett större värde i en konst- och trädgårdsföreningar, förvånar. Men samtidigt kanske det förklarar en hel del? Måhända är det för att våra mattraditionsförsvarande myndigheter inte förstår matens kulturella värde som vi i Sverige har så bekymmersamma relationer till maten? Är det deras världsbild av måltidens syfte som faktiskt aktivt skapar ensamhetens matlådor för gamla, fetma för yngre och maträdslor för de många. Vi svenskar kanske inom oss bär den matkulturella syn som våra myndigheter ger uttryck för och möjligen ser vi också dem som ett föredöme? Men borde vi det?
