I vårt kallväxthus odlar vi det mesta i krukor och hinkar som vi kan flytta ut och in under säsongen. Men i hörnorna på den murade grunden grävde vi ner två kvartar av ett cementrör som når tvärs igenom lagren av makadam och är fyllda med planteringsjord. I dem växer en vinranka och ett fikonträd som på detta vis kan leta sig ut med rötterna under grunden och själva förse sig med vatten.

Just fikonträdet har varit spännande att följa det här året. Det är inget bornholmsfikon, som kan växa på friland i Skåne, utan en okänd spansk sort av ficus carica som ger stora mörkvioletta frukter (gissningsvis Negro Largo). Det satte fart redan i april och fick fullt med små gröna fikonkart.

Två mognade snabbt och var de sötaste, ljuvligaste fikon jag någonsin ätit. Sedan gick vi hela sommaren och suktade efter att tillräckligt många skulle mogna samtidigt så att vi skulle kunna bjuda på dem, men ingenting hände. Dagarna blev kortare och vi började misströsta, kanske skulle de trilla av innan de ens hunnit mörkna?

Först nu i veckan, när vi av risk för nattfrost redan släpat in krukorna från trädgården, mognade alla tolv på en och samma gång! Lite snopet för min man som tyvärr är bortrest, men det fanns ingen tid att förlora; fikonen var sprickfärdiga och skulle sjunka ihop till mos om de inte avnjöts på stubben! Så jag ställde till med ett litet improviserat fikonkalas på fredagskvällen.

Vi åt andaktsfullt upp de fullmogna halvorna tillsammans med en bit Carré de chèvre du Poitu  och tortanochips (resterna av en tortano som jag skar i lövtunna skivor, penslade med olja och rostade knapriga i ugnen). 
En guldkantad avslutning på arbetsveckan som stod i bjärt kontrast till föräldrajouren på Ur-och-skur-dagiset, där jag tidigare på dagen slevat korv stroganoff och äppelpaj för glatta livet.