Jag och min polare Charlie from the White mountain hade en fantastisk idé, det var nästan skrämmande. Jag vill minnas att det var Charlie som hade funderat. Han hade betraktat Storsjön soliga vinterdagar, där glada Östersundsbor tar vara på solen nedsjunkna i solstolar på den tjocka isen. Man åker bil på isen också i Östersund, men det är på gränsen till irrelevant i det här sammanhanget.

Min kompis Charlie är inte kock, det är inte jag heller, men Charlie är affärsman, det är jag verkligen inte. Jag vet inte vad jag är. Men Charlies affärsinstinkt hade nosat upp en potentiell marknad där på isen.

Förr några veckor sedan var jag, Charlie och våran kompis Wisam, en andra generationens invandrare från Tunisien som är uppvuxen i Piteå och pratar pitemål. Wisams pappa som har jätteont i sitt ben och som oftast måste använda en krycka kom precis som alla andra invandrare till Sverige för att han inte orkade jobba. Jag bara skojade, precis som alla andra invandrare jag har träffat är Wisams pappa en sjukligt produktiv människa, precis som sin son. Han studsar runt som en bumbibjörn som överdoserat bumbibärssaft och driver på sina anställda. Trots att man kan se hur ont det gör. Jag tycker inte det är för många Wisam i Sverige, jag tycker det är för få. Wisam har anställda, Wisam genererar jobb. Det betyder MINDRE arbetslöshet. MER skatteintäkter.

Kurderna i Östersund däremot, de har bara kommit till Sverige för att de inte orkar jobba. Nej, jag skojade igen. Nihad driver en kiosk, Shvan startar upp en restaurang som heter SOLO, Ghassam lärde sig svenska på tre veckor och han glider runt och hjälper alla andra, Lawan är musiker och arrangerade en hip-hop festival i Östersund förra året. Det hade varit mycket bättre om vi hade haft människor med samma kultur, värderingar och idéer. Då hade Östersund inte haft någon kiosk med 182 sorters lösgodis, de hade haft en till Mias Grill, om någon vill ha hjälp får man be arbetsförmedlingen skicka en trött svensk och Östersundsborna hade kunnat lyssna på hip-hop på internet. Jag bara skojade igen, det hade inte alls varit bättre.

Det var ett sidospår. Charlie är från Sverige, det är hans föräldrar också och det är den där idéen jag skulle skriva om. Wisam fick ingen fisk den där gången, han bara satt och latade sig i fören, typiskt invandrare (ironi). Jag fick två fjällrödingar. Jag ville äta dem råa, i alla fall den ena. Men det ville inte Charlie och Wisam. Vi åt på Max i Åre istället, Charlie åt hamburgare med chipotledressing, bea-sås och choklad milkshake. Charlie kan vara lite smaklös.

Men kopplingen var gjord. Rå fjällfisk och solig vinteris. Texturen på pinfärsk rå fisk är brutal, den får standardsushin att framstå som oaptlitlig. I tankarna började vi bryta upp isblock ute på storsjön. Vi följde i huvudet kylkedjan från den iskalla fjällsjön, ner med den krossade Åreisen, rensad i vaken där det förr fanns ett isblock, upp på samma isblock, filead och skivad under solen, framför Östersundsbon. Serverad på klingan av mitt sylvassa samurajsvärd...eller ja kanske inte riktigt, vi kan jobba med tallrikar också. Tankarna stack iväg till nigiri på en smör- och lökkokt mandelpotatis. Fjällrödingar, öringar, ål, flodmusslor och kanske en och annan fågel. Rått, rakt och brutalt färskt.

Men än kär vän är realist och hon har förnärvarande dödat mina högflygande planer med konstaterandet att parasitrisken granterat kommer innebära att livsmedelsmyndiheterna aldrig kommer acceptera att vild insjöfisk serveras rå utan att ha varit fryst i tre dygn. 

Ps. Misslyckad integrationspolitik är INTE samma sak som misslyckad invandringspolitk.