Elegi
Min far och jag. Hela livet låg framför oss på den tiden. Trettioett år fick vi tillsammans.
Natten till annandagen dog min far. Jag skulle inte ens kommit ned till jul, men min mor ringde den tjugoandra och sa pappa är dålig nu , han är väldigt dålig nu. Jag satte mig på bussen ned med stigande panik.
Jag tänker inte låtsas att min far gick gentle into that good night. Det gjorde han inte. Han var rädd. Vi höll hans händer de sista dagarna, alla vi syskon turades om att vaka vid hans sida. Sista natten: Nattsköterskan ringde läkaren och fick tillåtelse att ge extra morfin, han blev lugnare då, han var så rädd och han skrek i varje andetag. Jag hann precis gå och bädda ned mig i soffan i rummet bredvid då min lillebror ropade att PAPPA ANDAS INTE och jag flög ur sängen, halkade på mitt täcke, sket i att mobilen kastades mot den öppna brasan-hällen och att batteriet klack ur.
Min far tog tre häftiga andetag till, sedan dog han i mina armar. Jag kommer aldrig någonsin kunna förstå det. Jag tror aldrig man kan förstå.
Min pappa kallade mig sin lilla förstföddling trots att han hade åtta barn sedan tidigare. Men dem hade han inte kunnat vara en bra far till av olika skäl, det gick inte och de är sår som aldrig kommer läka. Jag var den första han var pappa till på heltid. Det var kvävande. Han hade ett sådant kontrollbehov, han var livrädd för att någon av oss barn skulle dö och vi fick inte springa med klubbor puttra i båt till blå jungfrun åka med andras bilar äta isglass. Han älskade oss och ville skydda oss från världen, men det gick inget vidare så klart. Sju barn och alla med sina egna demoner att möta, men vi fick en magisk barndom.
Jag saknar sådana fåniga saker. Som när man var liten och fyllde år och man sömndrucket hörde min far sjunga upp med "mimimimimi" och sedan hans djupa baryton på JA MÅ HON LEVA. Jag kommer aldrig vara det barnet mer. Jag kommer aldrig mer höra min pappas stol gnissla under hans hundra kilo fast stolen står där den alltid stått. I tv-rummet finns det en fettfläck på väggen där han alltid föll tillbaka med huvudet när han somnade mitt i en film och vaknade med ett ryck och mamma fräste "Jag tänker inte ge dig någon resumé, du somnar ju jämt". Hur han kom svärandes och fly förbannad och hämtade oss barn i Borgholm en midsommarnatt när vi missläst busstidtabellen.
När du var nyfödd så tittade pappa på dig och kunde se hela världen speglas i dina ögon berättade lillasyster Siri och kramade om mig. Han sa det till henne även om han inte kunde förmå säga det till mig. Men jag visste ju. Jag må ha haft mina strider med livet, men jag har alltid, alltid vetat att jag är älskad. Mer än jag förtjänar och mer än en far borde mäktat med. Och nu är det borta.
Kommentarer
Massor, massor med varma tankar! Jag förlorade min älskade far när jag var 24. Vad underbart att du vet om att du är och varit älskad! Den grundvaccineringen skyddar inte mot livets alla farsoter, men är en god hjälp på vägen, och kommer att hjälpa dig även i fortsättningen. Allt gott!
Jag beklagar din sorg, men du är ändå en lycklig person som har en far att sörja. Min far dog för precis 1 år sedan, han valde bort sina 4 barn för att hans nya fru inte accepterade att han hade barn. Som om hon inte visste det när dom träffades. Jag hade mycket sporadisk kontakt med honom under min uppväxt, när jag fick barn fick man komma dit på nåder nån gång. Till slut gav jag upp och då träffades vi inte alls. Han var dement dom sista 10 åren och kände inte igen någon. När vi satt vid hans dödsbädd blev vi utställda av hans fru för att vi inte hade hjälpt henne under dessa år....Massor av kramar till dig!
Kjersti: Tack snälla! Och svårt vilken ålder det än är.
Mia: Jag beklagar din sorg. Och jag kan inte ens föreställa mig vad du gått igenom, det måste vara fruktansvärt. All min kärlek till dig.
Det är inte borta.
Skickar styrka och värme till dig. Är säker på att din far lever vidare genom dig, liksom min far gör via mig. Kram.
Kära Margit och hela din stora familj! Vi beklagar stort er sorg och förstår att saknaden är stor. Den finns hos oss också. Ikväll skickar vi upp ljuslykor och en av dessa är för Janne, de tre övriga för våra bortgågna vänner. Du skriver så fint, jag ser Janne i alla dina beskrivningar. Kram från mig, Göran och Elin.
Roland: Nej, det är inte borta. Men det känns så, när såren är färska.
Agneta M: Tack rara. Och ja, nog är jag min fars dotter.
Anna: Så fint! Och ni var saknade på julafton. Stora kramar och hälsa både Göran och Elin!
Åh, du skriver rakt in i hjärtat, där det dunkar och blöder. Vill sända smörsilkiga, mjuka tröstetankar till dig för allt du delar med dig av till oss som läser.
Men åh vad hemskt :( En massa kramar!!
All min omtanke och kärlek, har följt dig flera år, men så fina underbara minnen du har. Marie
Jag beklagar din sorg. Alla är vi väl rädda för döden eller rättare hur vi kommer att möta den, jag vet inte om jag vill vara medveten eller inte när den stunden kommer, önskar jag är så trött den dagen att jag bara vill somna in. Det var vackert skrivet om din relation till din pappa, min morfar betydde väldigt mycket för mig, mer än min egna föräldrar. Kram på dig.
Tungt att läsa av dig Margit... Beklagar, blir både berörd o ledsen själv så tårarna rinner... du har en stor sorg att ta hand om, en far som bytt riktning här i livet! Men han finns med dig idag, inatt, imorgon och så för alltid... Skepnader som byter energi... Kan knappt föreställa mig smärtan du känner men samtidigt vill jag se de vackra... De kanske kommer... All kärlek o tankar till dig, är glad att få läsa dina rader igen om än i en annan... Skepnad... Kram / Li
Sidor