Min far och jag. Hela livet låg framför oss på den tiden. Trettioett år fick vi tillsammans.

Natten till annandagen dog min far. Jag skulle inte ens kommit ned till jul, men min mor ringde den tjugoandra och sa pappa är dålig nu , han är väldigt dålig nu. Jag satte mig på bussen ned med stigande panik.

Jag tänker inte låtsas att min far gick gentle into that good night. Det gjorde han inte. Han var rädd. Vi höll hans händer de sista dagarna, alla vi syskon turades om att vaka vid hans sida. Sista natten: Nattsköterskan ringde läkaren och fick tillåtelse att ge extra morfin, han blev lugnare då, han var så rädd och han skrek i varje andetag. Jag hann precis gå och bädda ned mig i soffan i rummet bredvid då min lillebror ropade att PAPPA ANDAS INTE och jag flög ur sängen, halkade på mitt täcke, sket i att mobilen kastades mot den öppna brasan-hällen och att batteriet klack ur.

Min far tog tre häftiga andetag till, sedan dog han i mina armar. Jag kommer aldrig någonsin kunna förstå det. Jag tror aldrig man kan förstå.

Min pappa kallade mig sin lilla förstföddling trots att han hade åtta barn sedan tidigare. Men dem hade han inte kunnat vara en bra far till av olika skäl, det gick inte och de är sår som aldrig kommer läka. Jag var den första han var pappa till på heltid. Det var kvävande. Han hade ett sådant kontrollbehov, han var livrädd för att någon av oss barn skulle dö och vi fick inte springa med klubbor puttra i båt till blå jungfrun åka med andras bilar äta isglass. Han älskade oss och ville skydda oss från världen, men det gick inget vidare så klart. Sju barn och alla med sina egna demoner att möta, men vi fick en magisk barndom.

Jag saknar sådana fåniga saker. Som när man var liten och fyllde år och man sömndrucket hörde min far sjunga upp med "mimimimimi" och sedan hans djupa baryton på JA MÅ HON LEVA. Jag kommer aldrig vara det barnet mer. Jag kommer aldrig mer höra min pappas stol gnissla under hans hundra kilo fast stolen står där den alltid stått. I tv-rummet finns det en fettfläck på väggen där han alltid föll tillbaka med huvudet när han somnade mitt  i en film och vaknade med ett ryck och mamma fräste "Jag tänker inte ge dig någon resumé, du somnar ju jämt". Hur han kom svärandes och fly förbannad och hämtade oss barn i Borgholm en midsommarnatt när vi missläst busstidtabellen.

När du var nyfödd så tittade pappa på dig och kunde se hela världen speglas i dina ögon berättade lillasyster Siri och kramade om mig. Han sa det till henne även om han inte kunde förmå säga det till mig. Men jag visste ju. Jag må ha haft mina strider med livet, men jag har alltid, alltid vetat att jag är älskad. Mer än jag förtjänar och mer än en far borde mäktat med. Och nu är det borta.