Följande utspelar sig varje år:
December. "Nu är dom här!" utbrister jag när jag ser de första blodapelsinsnäten i affären. Jag plockar glatt på mig ett kilo och börjar fantisera om vad jag ska göra. Blodapelsin med mascarpone och kanel, blodapelsinsorbet med cinzano orancio, fruktsallad med anislag. Men först ska de avnjutas precis som de är. Jag skalar den första apelsinen så snart jag kommit hem. Den är helt igenom gul. Gul och sur. 
Januari. Jag fortsätter att köpa nät efter nät i hopp om att hitta röda apelsiner med fyllig smak. Varvar med så kallade premiumapelsiner i lösvikt. Men inte heller lyxapelsinerna kan åstadkomma mer än några rubinröda strimlor i varje klyfta. Nu börjar jag dikta upp brev i huvudet till diverse livsmedelsjättar. Vad är poängen med sälja gula blodapelsiner i flera månader? Jag vill ha blod!
Februari. Jag tittar skeptiskt på näten som ligger precis innanför ingången till min lokala butik. Tvångsmässigt lägger jag ändå ner ett kilo i korgen. Men något har hänt, det märks redan på de djupt rodnande skalen. Min skeptiska inställing förändras till fröjd när kniven gå igenom frukterna och blottar allt från knallig solnedgång till gothigt vinrött. 

Nu gäller det bara för mig att komma ihåg att blodapelsinsäsongen startar i februari och inget annat.