Jag är sjukt trött på all polarisering i samhällsdebatten. Det är som att folk helt förlorat förståndet och ställer sig och skriker om minsta lilla grej. Oftast är deras skrik så klart halvberusade kommentarer på Facebook eller förryckta påhopp på Twitter men jag tycker även man ser det irl (som kidsen uttrycker det). Folk ställer sig i ett hörn och skriker åt folk som står i det rakt motsatta hörnet och alla nyanser i diskussionerna har försvunnit.

Med den inledningen tänkte jag säga några ord om att dra ner på kött. Jag har varit lika less på den diskussionen som övriga diskussioner i samhället. I ena ringhörnan står några machoidioter och gapar om att man minsann måste äta massor av kött för att bli mätt och i andra hörnan står djurrättsaktivisterna och jämställer ostmacka med mord. Jag ställer inte upp på någon av dessa agendor.

Däremot är jag en tänkande varelse. Jag är inte dummare än att jag begriper att köttkonsumtionen är för hög och att vi måste dra ner på den. Själv älskar jag kött. Jag älskar hela vägen med kött, från att skjuta djur till att äta upp det. Det argumenteras för att viltköttet är klimatsmart och det är det så klart om man tänker lite snabbt på det, å andra sidan finns det ju inte någon möjlighet för hela landets befolkning att ersätta allt sitt kött med vilt och då borde det köttet kanske hamna utanför diskussionen? Det är klimatsmart men ingen lösning på problemet.

Lösningen är nog att dra ner på köttet. Ganska ordentligt till och med. Men vi som anser att det är moraliskt okej att äta djur och att använda djurs mjölk och ägg till föda behöver ju inte helt sluta äta kött och det är någonstans där jag tänker landa det här. Jag har nämligen hittat en framkomlig väg för mig och den ligger inte på svart och inte på vitt, nej den ligger där i den där grå sörjan mittemellan.

Lisas argumentation bl a här och den där skitfina Fegvego-gruppen på Facebook har givit mig en öppning in i det här med att dra ner på kött. Vi som gillar fegvego får se till att posta mycket på den gruppen så den behåller sin fina och unika inriktning och inte blir en helvegetarisk grupp som det redan finns runt en miljon av.

Jag är en umamiknarkare och är helt beroende av att få till fylligheten i min mat. Kanske inte i allt jag äter men i alla fall i festmaten. Genom att tillsätta lite stekt fläsk på rotsakerna eller koka grönsakssoppan på en fin kycklingbuljong lurar man liksom systemet, man är skapligt klimatsmart och äter ändå gott. Jag tycker faktiskt att de långvariga vegetarianerna och veganerna är ganska dåliga på att laga vegkäk (OBS. det var en generalisering) och de fyllda paprikorna och den icke-existerande eftersmaken man hittar hos många vegetariska grejer tilltalar mig inte alls. Nej av landets vegreceptmakare är det de som inte är helvegetarianer som kan få mig att gå igång, de som fattat det där med umami.

Lisa Förare Winbladh kan mycket väl vara bäst på vegrecept, det säger jag inte för att fjäska och för att vi befinner oss på samma matplattform, jag menar det. Idag lagar jag hennes veganska linspastej att ha på mackorna och jag är helt övertygad om att den kommer funka bra. Jag fuskade dock och körde med viltbuljong istället för vegditot.

Det är fan lugnt att dra ner på köttet om man gör på det här sättet. I grund och botten är jag en köttgalning, en sån som om jag inte tänkte lätt skulle kunna ta hälften av min energi från animalier. Kan jag dra ner på köttet så kan verkligen fler göra det också. Dock är jag inte så säker på om jag kommer blogga så mycket om vegetariskt käk, det lämnar jag med varm hand åt dem som kan det bättre.

Nedan hittar ni också ett fegvegorecept på enchiladas. Visst har vi en del mejerivaror och det är också kött i dem, men 200 g älgfärs räcker till 8 portioner och då har jag inte tummat en jävla millimeter på min smak.