Orden var stora och vackra när Stefano Catenaccio falskt bredde ut dem om den nya stora italienska satsningen på Nobis Hotell i hufvudstaden. Jag tänker inte på lyxkrogen Caina, det är inte första gången italiensk bondmatlagning ska lyxifieras hundratals mil från dess naturliga habitat och inte minst växtzon. Inte heller syftar jag på hyllade Guldbaren, prisad i prestigefyllda White Guide. (Får man använda ironi i text utan att skriva ut smileys eller finns det skrivregler emot sådant? Det är en fråga som jag helt seriöst funderat väldigt mycket på, måste man markera ironi med smileys och är det verkligen ironi om man skriver ut att det är ironi genom att göra en smiley?)

Nej jag intresserar mig varken för ett kök som går ut på att frakta bra råvaror över kontinenten så snabbt som möjligt eller för hyllade barer där man ska trängas mellan arroganta stockholmare. Inte ska jag påstå att jag inte bryr mig om en bra bar men blanda drinkar gör man trots allt med mätglas, hur svårt kan det vara? Det upprivande sveket handlar faktiskt inte ens om mat som slevas upp eller viner som hälls upp eller inredning som visas upp eller servitriser som passar upp. Det handlar om något så banalt och i den breda allmäna debatten undanträngt som öppettider. Få är vi som inte ser siffror utan förtryck i öppettider. Men brottsligheten i ett förtryck avgörs inte efter hur uppmärksammat det är utan i hur utbrett och exkluderande det är.

När Stefano Catenaccio drömskt bredde ut sin vackra tanke om hur han i goda vänners lag avslutade en livfull natt inte på en sunkig hamburgeria utan på ett stilfullt bistro med gott glas rött i ena näven. Jag minns inte ordalydelsen men så var andemeningen i texten mister Catenaccio lade ut på hemsidan månader innan öppningen. När andra suckade beundrande och längtande över möjligheten att äta pinfärsk mozzarella flugen i första klass med gratis tidningar och extra fotutrymme (vi har pinfärskt mozzarella i Umeå också, in your face Stockholm!) blev jag själaglad och nästan tårögd över att Sverige skulle få ett bistro som skulle vara öppet dygnet runt.

Jag är äckligt medveten om att människor i Sverige vill äta klockan 12 och klockan 19, jag har trots allt levt mitt liv i restaurangbranschen i snart 4 år (i och för sig några av de månaderna i Spanien med öppetiderna 21.30 till 24 men det var ju som sagt Spanien det), men jag är också en drömmande människa, en idealist som vill se utanför verklighetens bistra begränsningar. Jag såg ett hopp när gode Stefano gick ut och lovade en nattmänniskornas första befästning i kala norden. Alltsedan jag åt middag, nej frukost, eller var det lunch skitsamma mat, alltsedan jag åt mat på Pied de Cochon i Paris har jag sett möjligheterna, inte begränsningarna. Jag åt en pied de cochon givetivs, omgiven av full fart och flärd, uppklädda servitörer, glada gäster, nästan full matsal, vid fyra eller var klockan kanske fem på morgonen. Inte så mycket längre skulle människan behöva leva genom nätter plågade av sömnlöshet. Klockans förtryck skulle snart vara eliminerat. Inte så mycket längre skulle klockan bestämma när vi skulle sova, eller när vi skulle vara hungriga. Snart skulle vi sova när vi var trötta, arbeta när vi var fulla av energi och äta när vi var hungriga. Inte längre skulle man behöva tillbringa kyliga nätter i en hängmatta ute på Djurgården utan med god mat och fylligt vin på en stol i ett bistro. Inte alla har någonstans att sova jämt på nätterna, så det så, och det handlar inte om pengar.

Men Catenaccio ljög, vi är tillbakakastade i dåtiden. Ytterliggare en tid måste vi äta mellan 11 och 14 eller mellan 18 och 22, ytterliggare ett tag måste vi ligga rastlösa och försöka sova på nätterna och plågas av trötthet på dagarna. Vem tar initiativet och tar Sverige in i framtiden?