Att äta historien

Det verkar som om Stadshuskällaren i Stockholm utför en kulturgärning. Restaurangen erbjuder alla, som kan samla ihop ett gäng på minst åtta personer och bestämma sig fem dagar i förväg, att få välja bland samtliga Nobelmiddagar som serverats där sedan 1901. På sätt och vis ges ju var och en chansen att återuppleva en svunnen tid. Nu har jag inte provat att göra det ännu, men det måste bli av.

Litteraturpristagaren Sully Prudhomme åt stekt järpbröstmed Madeirasås på Stadshuset 1901.

Recept, kokböcker och menyer är ju fantastiska på det viset egentligen, att man kan iscensätta en måltid – visserligen inte exakt, men ändå – som ätits i en helt annan tid. Lika fiffigt som gamla noter, stickbeskrivningar och husritningar. Synd bara att det mest varit de rikas matvanor som nedtecknats. Vi vet tyvärr mer om vilka kungar och krig som drabbat vanligt folk, än vad de sistnämda har ätit.

“Svensk allmogekost” från 1919 av Nils Keyland (nyutgiven av Carlssons förlag och Nordiska museet 1989) är en av få någorlunda systematiska översikter av mer folklig mat. Där diskuteras till exempel den vedervärdiga bänkvällingen. Och generellt får man en helt annan bild av vardagsmaten än genom vanliga kokböcker som utmärkta “Hemmets kokbok” – numera uppköpt och nedlagd av KF , men återuppstånden på nätet – och excellenta Hagdahls “Kokkonsten” som dels har en föreskrivande karaktär (det här borde folk äta!), dels bygger mycket på franska och tyska förebilder och – som sagt – på matvanor från de övre skikten i samhället.