Visst var det längesen jag skrev om knivar?
Innan jul blev det en liten bloggserie som var tänkt att fungera som en knivguide för nybörjare och där skrev jag först om sliputrustning och om att det är bättre att du har bra såna grejer och en billig kniv istället för en svindyr kniv som du aldrig slipar. I mitt andra blogginlägg i den serien sablade jag ner på kockarna som experter på knivar. Proffskockarna har helt andra behov än oss hemmakockar och deras åsikter om knivar är sällan speciellt värdefulla, anser jag. Bloggserien avslutades med en liten genomgång av olika sorters knivar.
I blogginläggen jag refererar till ovan så är det mycket fokus på japanskt och kolstål. Det har liksom varit min grej. Jag formligen älskar de traditionella japanska handtagen. Visst, de ser inte ergonomiska ut och det kanske är kass med ett oktagonalt handtag när man ska hacka 15 kilo lök, men jag hackar ju aldrig 15 kilo lök i alla fall. Jag kan kosta på mig stilrenhet och estetik kombinerat med dödsskärpa.
Börjar man hänga lite på seriösare knivforum i Sverige så är det i regel samma personer som återkommer överallt och de som återkommer är förbannat duktiga på knivar. Ett stående tips om man vill ha en riktigt riktigt bra kniv till ett överkomligt pris brukar vara Akifusa. Under de åren jag snöat in på knivar har Akifusa alltid betraktats som ett av de bästa köpen. Jag skulle inte säga att det är knivarnas McLaren P1 (svinsnabb och larvigt dyr sportbil) utan snarare en riktigt bra Porsche. Det är ingalunda någon billig kniv, inte alls, men den är ändå väldigt prisvärd och köper du den så har du nästan säkert den bästa kökskniven av alla du känner. ...och den har jag alltså tipsat om jättelänge, utan att ens ha haft den i handen. Så gick det ju inte att ha det så jag köpte en och nu kan det vara dags för mig att presentera intrycken.
Handtaget
Akifusa med japanskt handtag (just det här brukar kallas D-format) har inte funnits i de svenska butikerna så länge. Har man velat ha en Akifusa så har det varit den här knivserien man har fått köpa. Ytterst osexigt utseende. Ser ut som en jävla generisk kockkniv. Må vara att den är svinbra och allt sånt men herregud, köksknivar ska vara sex (lugna ner dig nu Anders).
För ett par år sedan dök samma kniv upp med mer traditionellt japanskt handtag och då först blev jag riktigt intresserad och slutligen slog jag till. Handtaget är väldigt skönt och det är dessutom vackert.
Stålet
Akifusa Oriental PM är en rostfri kniv. Stålet är ett pulverstål (PM-stål) som går under beteckningen SRS-15 och pulverstålen är faktiskt en stålfamilj som vi i Sverige varit nästan världsledande på (lite beroende på hur man räknar). SRS-15 är ett dyrt stål som kombinerar extrem hårdhet (HRC 64-65) med viss seghet, vilket gör att det inte så lätt spricker. Härdar du upp billigare stål för högt så får du också en väldigt spröd egg, vilket kan ge som resultat att flisor lossnar, man brukar säga att eggen chippar. Det är ett helvete att reparera chippade eggar på slipstenarna. Det händer inte alls lika ofta med ett bra pulverstål. Vi kan alltså lägga en egg med riktigt låg vinkel och ändå få viss hållbarhet i Akifusan. Jag ska tunna ut min så småningom och försöka göra den extremt vass, men jag ska fatta mod först då jag är lite orolig att jag inte är en tillräckligt bra slipare för en sådan operation.
Jag har länge varit en kolstålskille och i någon typ av halvberusat tillstånd bloggade jag en gång om kolstålsstekpannor och skrev: "Kolstål har mer själ än rostfritt och man är lite tuffare om man använder mycket kolstål i köket. Man kanske t o m är snyggare, men det finns dåligt med bevis för det."
Jag står nog fortfarande för att man är lite snyggare om man använder kolstål i köket men den här nya kniven har nästan omvänt mig.
Skärpan
Initialskärpan hos Akifusan var faktiskt rätt så makalös och kniven var mycket vassare än vad japanska knivar normalt brukar vara när man plockar dem ur förpackningen. Initialskärpa har alltid varit Globalknivarnas stora styrka (i mitt tycke kanske det t o m är den enda styrkan hos de knivarna) och det är ju så klart kul att plocka ut något vasst ur en låda. Jag har dock vant mig vid att knivarna går att få väldigt mycket vassare på mina stenar så i regel börjar en ny kniv sin karriär i det Johanssonska köket genom att få träffa mina slipstenar. Så var det dock inte här, den här kunde jag börja använda på en gång.
Den stora skillnaden mot vad jag tidigare varit med om i knivväg är att skärpan håller sig så förbaskat länge. Det dröjde en månad innan jag slipade upp den, och det var faktiskt inte ens speciellt nödvändigt då. Den var däremot avsevärt mycket svårare att slipa. Om jag normalt sett fräschar upp mina kolstålsknivar med 20 drag på varje sida på stenarna så krävdes det ungefär 100 drag på Akifusan. Det kommer också nöta mycket mer på mina slipstenar. Jag var lite orolig för det här med slipningen då jag inte slipat så mycket riktigt hårt rostfritt stål, mina gamla Globalknivar räknar jag inte, men det gick ändå oväntat bra.
Totalintryck
En jävligt bra kniv. Jag hade höga förväntningar men blev ändå positivt överraskad och jag har på alla sätt njutit av att använda den. Visst kostar den en del men den är så otroligt mycket mer prisvärd än många knivar som folk handlar för runt en tusenlapp. Funderar du på att förnya dina knivar så köp en Akifusa kockkniv 21 eller 24 cm och lägg sedan småpengar på en liten skalkniv (t ex en Victorinox). Mer behöver du inte egentligen. Det du kan lägga till sedan är en "petty" (se mitt tidigare blogginlägg om olika knivsorter) och en brödkniv. Brödkniven ska du inte heller lägga stora pengar på.