Köksdatorns triumferande intåg har förutspåtts… och förutspåtts igen, utan att så särskilt mycket verkar ha kommit av det, mer än att hushållslaptopen har en besvärande tendens att få mjöl i tangentbordet. Kanske är det dags att lyfta blicken från digitala recept till digitala verktyg?

Mycket av matlagning på hög nivå landar i ett pilligt optimerande av värmeöverföring för att den slutliga rätten ska bli perfekt. Övning och intuition räcker långt för relativt okomplicerade saker – som en perfekt stekt biff  - och har man ett sous-vide-bad gör det säkert inte saken sämre. Men ska man ge sig på mer komplicerade innovativa skapelser utan att behöva provlaga till döddagar, då skulle det kunna vara praktiskt med… en ingenjör. Iallafall en virtuell sådan.

Ett exempel: kocken Gunnar Hvarnes och hans silvervinnande rätt från förra årets Bocuse d’Or, som inkluderade en hälleflundrefile inbakad i kryddad fiskfärs och ett knaprigt smulskal, i en vackert oval cylinderform. Och som skulle ligga och VÄNTA i en kvart mellan tillagning och uppätning, utan att eftersvalningen skulle ställa till det.  Det var uppenbarligen lite knepigt att komma fram till rätt tillagningstid och skaltjocklek, men Hvarnes råkade jobba i samma hus som ingenjörerna på norska matforskningsinstitutet Nofima, som bland annat bygger datormodeller av vad som händer i mat när man värmer den. Med hjälp av ingenjören Dagbjorn Skipnes modell, som bland annat visade att fiskovalen *inte* blir varmast i mitten, utan i mitten av sidorna, och som visade hur tjockt smulskalet skulle vara för bästa resultat. Resultatet: en silvervinst. (läs mer: här, sidan 62-63)

Jag misstänker starkt att det här slår frustrerande upprepade köksmisslyckanden med hästlängder. Men för att funka i verkligheten kräver det här såklart ett labb, varvade modelleringar och mätningar, och en del tålamod. Inte så praktiskt i hemmaköket.

Men om man tar lite inspiration av det, och lägger till sådana faktum som att

• man relativt lätt och billigt kan bygga och använda en 3d-scanner (om man redan äger en dator som kan köra programvaran)
• det inte vore särskilt svårt att sätta ihop en databas med data för de vanligaste typerna av kött, fisk, fågel (och i ett sånt där fall där sanningen överträffar dikten började nån som verkar bygga en app som har just såna data precis följa mig på Twitter, mellan utkast och publicering av denna posten).
• det finns termometrar som lätt kopplas till datorn (via USB)
• värmeöverföring och -spridning är bland den enklare fysikaliska processerna att modellera

skulle man kunna tänka sig ett slag formkänslig kökstermometer 2.0, som: läser in formen på din matvara, frågar vad den består av (t ex: innanlår, nöt, standardålder) och frågar eller föreslår vilken innertemperatur du vill uppnå, visar grafiskt var du bör sätta termometern för att mäta på bästa ställe, och räknar ut en hyfsad prognos på hur lång tid i ugnen/vattenbadet/frityroljan som behövs för att komma dit (en betydligt närmre gissning än tumregler i stil med ‘en timme per kilo’), samt vad som händer efteråt när samma mat får ligga och svalna. Och som varnar ifall värmetillförseln beter sig gravt annorlunda mot det förväntade (och uppdaterar den beräknade tillagningstiden).

Med möjliga förstärkningar i stil med att visa vilka delar som bör skärmas av med aluminiumfolie efter en viss tid för att inte bli torra, och specialfall som att laga mat på en grill (där värmen mest kommer från ett håll).

Materialkostnaden för att bygga en sådan pryl skulle antagligen landa på runt tretusen i hemmabyggesmodell. Det riktigt knepiga är antagligen att få till programvaran och få alla delar att prata med varandra, vilket tar idén utanför det möjligas gräns förutom för en ganska liten bunt köksingenjörsentusiaster (fast givet orealistiska mängder fritid för alla inblandade parter skulle jag nog kunna rekrytera ett helt projektteam från bekantskapskretsen). Och sedan måste man lösa problemet med kalibrering; hemmaugnar beter sig ju, ack och ve, sällan som optimala ugnar. Men det vore inte alls omöjligt att få ihop hela klabbet som industriprojekt, och en entreprenöriskt lagd vitvarufirma skulle kunna sälja det hela som ett exklusivt tillägg till sin köksutrustning. Klart mer bragging rights för en sån här pryl än för en teppanyakihäll…

Och ni, kära läsare, vad skulle ni vilja för köksverktyg eller -inredning som ännu inte riktigt finns, åtminstone inte i standardformat, men som ligger på det möjligas gräns? En kökslaser, som på Moto i Chicago? Hydroponiska grönsaksodlingar kring köksfönstret? En egen tankbil med flytande kväve runt knuten?

Full disclosure: Malin är utbildad ingenjör, och blir tämligen entusiastisk när hon ser ingenjörer komma till nytta. Flera av hennes ingenjörsvänner, och hennes man, jobbar för företaget med mjukvaran som användes för modelleringen av Hvarnes fiskrätt. Annars hade hon sannolikt  aldrig kommit på tanken att leta efter matmolekylära inslag i deras PR-tidning COMSOL News, och därmed totalt missat artikeln om samarbetet mellan Gunnar Hvarnes och Dagbjorn Skipnes. Resten av galenskaperna är däremot hennes egna.