Man skulle kunna tro att en enkel sockerkaka borde accepteras alla. Kanske inte älskas, men i alla fall accepteras i sin slätstrukna harmlöshet. Ja, man skulle kunna tro det, men så är det inte. Många av oss sätter tänderna i kakan av pur artighet och tränar oss i smyg på method acting för att få det onaturligt stela leendet att mjukna. Vi tycker nämligen att det smakar bittert av metall. En distinkt smak som ibland slår igenom även när kakan piffats med kryddigt kardemummakross eller parfymerats med intagande citronskal.

Boven i dramat är en så vida spridd ingrediens som bakpulver. Eller om vi ska vara mer exakta: framför allt natriumaluminiumsulfat som förekommer i många sorters bakpulver. Men även bakpulver utan detta metallsalt kan orsaka liknande obehagliga upplevelser om det överdoseras. Som så ofta när det gäller bitter smak och metallsmak är olika individer olika känsliga. Och det tycks vara lite som med korkskadat vin; när man en gång lärt sig känna igen smaken ökar känsligheten på ett irriterande vis.

Låt oss börja från början med den aktiva ingrediensen i bakpulver, natriumbikarbonat (NaHCO₃ ). I köket kallas det rätt och slätt bikarbonat. Ämnet är basiskt och när det kombineras med syra bildas koldioxid i en klassisk syra-basreaktion.

NaHCO₃ + H⁺ → Na⁺ + CO₂ + H₂O

Rent bikarbonat kan därför endast användas tillsammans med sura ingredienser för att den kemiska reaktionen ska ske. Filmjölk, gräddfil, äppelmos och lingonsylt är vanliga ingredienser för att sänka pH (surgöra) i smeten. Men även kakao är lätt syrligt och reagerar med bikarbonaten och blir därvid vackert röd. Den populära amerikanska chokladkakan devil’s cake är ett exempel på hur bikarbonaten får kakaon att rodna vackert.  När bikarbonatet stött på syran gäller snabba ryck för att få in kakan eller brödet i ugnen.  När mängden bikarbonat är så pass stor att syran inte räcker till för att neutralisera den blir smeten lätt basisk och då uppträder en massa andra intressanta effekter: kakan blir mörare och dessutom uppmuntras den av matnördar så älskade Maillardreaktionen, vilket leder till att kakan brunfärgas rakt genom och får en säregen fyllig smak, exempel är till exempel den i Sverige tyvärr sällsynta coffee cake; samt den i Sverige mer allmänt häckande mjuka pepparkakan med ännu mer bikarbonat. En alltför stor dos bikarbonat ger dock en tvålig smak och grov struktur på kakan.

Bakpulver uppfanns i slutet av 1800-talet och tysken August Oetker var den första som tog patent på blandningen. Förutom natriumbikarbonat innehåller bakpulvret en eller fler sura fosfater, alltså behövs ingen extra syra tillsättas för att koldioxidproduktionen ska ske. Bikarbonat för bakning hade i sin tur uppfunnits bara ett par årtionden tidigare, innan dess användes basisk pottaska och hjorthornssalt. Hjorthornssalt eller ammoniumbikarbonat (NH₄HCO₃ ) används fortfarande för vissa småkakor som får en säregen smak. Hemligheten heter ammoniak, ett ämne som bildas vid upphettningen. Hjorthornssalt passar inte för större kakor efter som ammoniaken som bildas vid upphettning till största delen måste kunna diffundera ut från kakan för att den inte ska smaka räligt kemiskt. Som kuriosa kan nämnas att hjorthornssalt även användes som luktsalt på den tiden hårt korsetterade damer fick dåndimpen, vilket säger en del om hur lämplig smaken är i kakor. Möjligen är de svårt uppiggande.

Många bakkändisar som Rose Levy Beranbaum och minimalisten Mark Bittman varnar för bakpulver som innehåller aluminium eftersom de ofta påverkar smaken. Men även bakpulver utan aluminium bör doseras med försiktighet. En överdos gör kakorna bittra, alltför fluffiga och dessutom tycks de brännas lättare.

Bakpulver är i regel dubbelverkande. Det vill säga den första reaktionen sker när det reagerar med vätska i en deg eller smet, koldioxid utvecklas och smeten blir omedelbart fluffigare och pösigare. Steg två sker vid gräddningen då värmen leder till en förnyad koldioxidproduktion. Samtidigt utvidgas de små blåsorna av bildade vattenångor och koldioxidens expansion eftersom det ökade trycket leder till en volymutvidgning. Alltför mycket bakpulver kan få smeten att kollapsa eftersom bubblorna snabbt blir så stora att ytspänningen inte förmår hålla dem samman.

Det intressanta är att bakpulvret sällan behövs. Både jag och Anna Sjögren, som skriver här på Taffel.se, utesluter konsekvent bakpulver i våra kakor. Det räcker gott att vispa smöret vitt och fluffigt eller att använda vispade äggvitor eller hela ägg som vispats stadigt med tillräckligt mycket socker. Att sikta mjölet tillför också extra luft, förutom att det gör kakan mörare. Vid sconesbakning går det att minska bakpulvret med upp till hälften i många recept om mjölet siktas och degen bearbetas lätt. Prova dig fram!

Balpulver tillsätts i regel på slutet eftersom tanken är att den bildade koldioxiden inte ska pressas ur smeten. Det är också en av orsakerna till att kakor ska vändas samman snarare än röras kraftigt. Den andra orsaken är att glutentrådar bildas vid bearbetning vilket gör kakan hård och seg. Ofta blandas bakpulvret med mjölet för att vara jämnt fördelat i hela kakan.

Naturligtvis går det att använda jäst i söta bakverk också. Vem minns inte vänskapskakan Herman, matvärldens eget kedjebrev? Men vid jäsning utvecklas koldioxiden långsamt och det krävs ett mer uthålligt, segt nätverk av gluten för att hålla gaserna på plats. Bubblorna i kaksmeten är däremot  ytterst instabila i alla fall tills proteinerna denaturerar och stärkelsen förklistras i hög ugnsvärme och kakan blir stabil och förhoppningsvis luftig. Därför är det frestande att ta till bakpulver som ger en snabb gasutveckling.

Bakpulver kan även ha andra användningsområden. I Cook’s Illustrated rekommenderas bakpulver i de klassiskt svenska köttbullarna för att göra dem fluffiga utan att de faller i sär. Måste testas, även om jag är skeptisk.  Jag är dessutom intresserad av hur B-vitaminerna påverkas av bakpulvertillsatsen. Men vem äter kakor för vitaminernas skull?

I höstas gnällde jag ömkligt över min förfärliga smakstörning som fick all mat att smaka metalliskt och bittert. Till och med harmlösa saker som färskost och bulle lämnade efter sig en vidrigt vass malörtsbeska längs bak i munnen. Obegripligt! Nå, Lotten drabbades av samma sak. Och tänk, hennes läsare var klipskare än mina (ehem, framför allt klipskare än jag). Fenomenet fick ett namn och en trolig orsak. Välkomna ordet pinjemun i din vokabulär!

Den här typen av smakstörning hr nämligen ganska nyligen kopplats till konsumtion av härskna (oxiderade) kinesiska pinjenötter. Ett skäl till att det varit svårt att luska ut orsaken är att störningen tycks uppstå först en till tre dagar efter att pinjenötterna ätits. Effekten sitter i ett par dagar, för mig varade det i bortåt två veckor.

Det finns en hel del olika sorters pinjenötter som kommer från närbesläktade träd. Det verkar som om det främst är kinesiska pinjenötter som i vissa fall ger upphov till pinjemun. Men andra offer för pinjemun-eländet hävdar att de ätit pinjenötter från andra länder.

Visserligen är inte de exakta mekanismerna kartlagda, men nu finns i alla fall en skurk att skylla på. Det försmädliga är att jag alltid rekommenderat just kinesiska pinjenötterna eftersom de i regel har en renare, mindre härsken smak än de italienska pignoli. Nu går jag i valet och kvalet hur jag ska göra i framtiden. En tröst är att de onda pinjenötterna inte tycks ge några andra orevliga effekter. Men för en matnörd är den trösten i sanning klen medan pinjemunsmisären varar.

Den fokuserade Malin jobbar på avhandlingen. under tiden håller jag på mitt vanliga spretiga vis på med 20 matmolekylära saker samtidigt. hoppas på att bli klar med ett nytt inägg på torsdag. Därför tänkte jag komma med en liten delrapport. Hur har mitt receptskrivande påverkats av de rön jag gjort hittills?

En sak som jag ställer mig allt mer tveksam till är att grytor och såser ska sjudas med locket på. Det finns ett viktig skäl att sätta locket på grytan och det är att köket inte ska bli inpyrt. Så om man saknar bra fläkt eller har ett öppet kök där fläkten fungerar sämre kan det vara en god idé att ha locket på. Men flera av mina preliminära försök visar att lock på tomatsåser och fonder gör temperaturen svårreglerad och faktiskt leder till att maten bibehåller mindre aromer. Att aromer i avgörande grad skulle försvinna ut i köket utan lock har jag inte märkt. Den förlusten verkar vara marginell jämför med de andra förlusterna. Jag är intresserad av andras erfarenheter. Alltså: laga t ex två grytor köttfärssås samtidigt och låt dem koka med eller utan lock. Ska man ha lock ska man helt klart ha glaslock och dessutom vakta grytan. Varför är skillnaden så markant? Är det inte så att grytan kokar om den kokar? Nej, i en gryta utan lock är ovanskiktet betydligt svalare än vid botten. I koncentrerade såser blir det en bra bit över 100°C eftersom kokpunkten höjs med koncentrationen. Dessutom jämnas värmen ut sämre i viskösa såser. Det är därför t ex tomatsås sprätter så: små väldigt heta såsfickor bildas och beter sig vildsint. (I och för sig ett skäl till att ha locket på: mindre skvätt.)

Det andra är att jag numera skriver i recepten att soppor och såser som ska mixas släta inte ska mixas för länge. Piskas luft in dör en del av de ömtåliga aromerna. Och när jag gör t ex en tomatsalsa eller annan fruktig salsa tillsätter jag numera en rejäl hutt tequila eller vodka för att boosta fruktigheten.

En tredje sak är att jag numera ofta skriver ut att örter aldrig ska hackas långt i förväg. Det här är något jag sett på mina matlagningskurser. Deltagarna förbereder sig gärna genom att finhacka örter mer än en halvtimme i förväg. Jag tror att tevekockarnas dramaturgi spelar in här; de har allting elegant färdigpreppat i små skålar. Bra för teve, sämre i verkliga livet. örter är känsliga, i synnerhet de tunnare, ljuvt aromatiska sorterna. De ömtåliga aromämnena oxideras och kvar blir oaptitliga mörknade och smaklösa blad. Jag experimenterade genom att smaksätta 1 dl gräddfil med nyhackade örter respektive sådana som legat framme finhackade i 20 minuter. Skillnaden var slående. Därför har jag nu börjat skriva ”nyhackade” örter i ingredienslistan. Eller poängtera i intro-texten att örterna ska vara nyhackade. En del kockar anser att man ska skriva ”finskuret” i stället för finhackat. Jag förstår poängen: en vass kniv och en enda genomarbetning av örterna är optimalt men jag är tveksam till att matlagarna verkligen hjälps av det nya ordet. Kanske ändå… Vad tycker ni?