Och det gäller bara socker, vilket är skälet till att jag dricker lightläsk om jag ska dricka läsk alls. Vanlig läsk upplever inte jag som törstsläckande just eftersom hals och svalg blir liksom ömt. Hittade faktiskt här en referens till det jag menar, tror jag.

Är det en koncentrationsberoende effekt – dvs, är det så att svaga koncentrationer av sött går bra, men att högre koncentrationer bränns? Vad händer om ni temporärt bedövar smärtsensorerna med chili – bränns socker även efteråt? Gäller det alla sötningsmedel, eller bara socker?

Olika arter har olika receptorer för beskt, sannolikt som en anpassning till gifter som förekommer i deras miljö och den mat de äter. De beska receptorerna svarar på olika ämnen, men det kan mycket väl vara så att två olika receptorer känner igen samma ämne – fast olika bra. Vissa besläktade gifter har ju också ganska lika struktur, ungefär som syskon och halvsyskon (och kusiner) är ganska lika. Tillsammans täcker gruppen av receptorer dock in en mycket större samling beska smaker än vad varje receptor gör för sig. Vad som är giftigt beror också lite på sammanhanget; lever man till exempel i ett område med lite jod (eller har nedsatt sköldkörtelfunktion av andra skäl) är ämnen som påverkar sköldkörteln betydligt mer farliga än annars, och det finns ganska många ämnen som en vuxen tål men ett ofött barn inte klarar.

Sedan finns det som du säger ett stort inslag av ”kultur”; bland annat vanor, minnen av tidigare smakupplevelser, förväntningar och personlighetsdrag som att tycka om eller undvika nya upplevelser. Det finns också (sannolikt) medfödda faktorer som gör oss generellt mer eller mindre smakkänsliga, och miljöfaktorer som hormoner och andra signalämnen påverkar också hur mycket vi reagerar på samma mängd smak vid olika tillfällen.

Det verkar ju troligt, som du skriver, att besk smak biologiskt är en varningssignal.
Fattar jag rätt att de minst tjugofem beskt-receptorerna svarar på helt olika kemiska ämnen, som har gemensamt att de kan vara giftiga?
Märkligt är ju då att vi ibland ändå kan uppfatta besk smak som tilltalande, och inte bara mer eller mindre obehaglig.

Själv uppskattar jag t.ex. kraftigt besk smak i rädisor, oliver och kinin (tonic water).
Jag känner alltså att smaken kan vara så besk att tungan krullar sig, men tycker ändå om smaken.
Däremot tycker jag inte om den beska smaken av kaffe eller mörk choklad; där hör jag ju till en minoritet.

Finns det ovanför biologin och kemin här ett stort inslag av kultur, att vi kan lära oss att uppskatta en varningssmak, som krydda?
Å andra sidan har just jag aldrig lyckats lära mig tycka om t.ex. kaffe!